Europaparlamentariker Lars Adaktusson (KD). Foto: Kristdemokraterna/Flickr
Europaparlamentariker Lars Adaktusson (KD). Foto: Kristdemokraterna/Flickr

debatt Pär Salander kritiserar KD:s värdgrund, utifrån vårt stöd för Israel och vår kritik av hur palestinska flyktingar hanteras. Men organet UNRWA, som arbetar med palestinska flyktingar, har visat sig präglat av maktmissbruk och ineffektivitet, skriver Lars Adaktusson (KD) i en replik.

Professor emeritus Pär Salander tycks vara en oförfärad debattör, om än med något udda syn på verkligheten. I debattartiklar har han tidigare avfärdat det växande militära hotet från Ryssland, liksom Natos historiska betydelse för fred och säkerhet. Nu återkommer han, denna gång med en text om den israelisk-palestinska konflikten och mer specifikt Kristdemokraternas uppfattning om den samma. (Dagens Arena, 28/4).

Utifrån KD:s Mellanösternpolitik slår Salander fast att partiets värdegrund saknar all trovärdighet. Vidare hävdar han att KD ger Israel fria händer och ”aktivt deltar i undermineringen av internationell lag och FN-systemet”. Debattören påstår sig ha hittat fler än 30 resolutioner antagna av FN:s säkerhetsråd som fördömer Israel.

Omedvetet eller ej förväxlar Salander säkerhetsrådet med FN:s generalförsamling som alltmer kommit att präglas av auktoritära stater och ett stort antal Israelhatande regimer. Systematiskt och utstuderat har dessa krafter under lång tid valt att specifikt rikta in sig på Israel. Av förra årets 23 resolutioner där enskilda länder kritiseras för människorättsbrott, riktades 17 mot Israel. En enda resolution handlade om Nordkorea, en handlade om Iran, en handlade om Syrien – och så vidare.

Inte minst mot den bakgrunden blir det uppenbart att FN-systemet behöver reformeras. För Kristdemokraterna, som värnar multilateralt samarbete och mänskliga rättigheter, är det självklart att demokrati och människovärde aldrig får stå tillbaka för auktoritära staters maktanspråk. Att generalförsamlingen, liksom FN:s råd för mänskliga rättigheter, kommit att bli en tummelplats för mer eller mindre hårdföra diktaturer är illa. Det undergräver världsorganisationens legitimitet och lämnar svåra politiska utmaningar olösta.

Från brittiska Peel-kommissionens förslag 1936, till FN:s delningsplan 1947 och våra dagars fredsinitiativ har palestinska ledare konsekvent sagt nej till uppgörelser med Israel

Dessvärre gäller detta i hög grad UNRWA, som lyfts fram av Salander. Att denna väldiga organisation för hjälp till palestinska flyktingar utvärderas utifrån förmågan att bidra till långsiktiga lösningar borde vara en självklarhet. Sedan länge är systemet med ärvd flyktingstatus och verklighetsfrånvända krav på återvändande ett misslyckande. Effekterna av UNRWA:s verksamhet är, som den välkände palestinske människorättsaktivisten Bassem Eid har visat, överlag negativa.

Att de palestinska flyktingarnas barn och barnbarn passiviseras i gigantiska flyktingläger och livslångt bidragsberoende är ur alla aspekter ovärdigt. Tvärtemot vad Salander påstår vill KD därför utveckla stödet till de palestinska flyktingarna. På samma sätt som FN i andra delar av världen bidrar till att människor på flykt får utbildning, arbete och en möjlighet att integreras ska detta självklart vara möjligt även i Mellanöstern. Det av ineffektivitet, maktmissbruk och antisemitism präglade UNRWA måste fasas ut och ersätts av FN:s flyktingkommissariat, UNHCR.

På det sättet tillförs palestinierna reellt stöd, samtidigt som människovärde och solidaritet värnas. Få förnekar att det palestinska folket genom åren utsatts för allvarliga oförrätter. Ansvaret för detta faller tungt på genomkorrumperade palestinska ledare som konsekvent berikat sig själva och förvägrat den egna befolkningen mänskliga rättigheter och fred.

Från brittiska Peel-kommissionens förslag 1936, till FN:s delningsplan 1947 och våra dagars fredsinitiativ har palestinska ledare konsekvent sagt nej till uppgörelser med Israel. Det kanske tydligaste exemplet är det fredsavtal som Israel accepterade i Camp David 2000. Konkret skulle det ha inneburit en självständig palestinsk stat på Västbanken och i Gaza, med östra Jerusalem som huvudstad.

Faktorerna bakom palestiniernas vägran att ställa sig bakom detta har analyserats av bland andra Mellanösternexperten och professorn, Benny Morris. I sin senaste bok, ”One state, two states”, påpekar Morris att det är den islamistiska övertygelsen om ett religiöst förbud mot en judisk stat som omöjliggör en tvåstatslösning. Såväl Hamas som Islamiska staten och al-Qaida har tydligt uttryckt detta och i boken konstateras att islamistisk övertygelse även förhindrar Fatahs ledare att avsluta den israelisk-palestinska konflikten.

Om det bristande palestinska ansvaret, om islamistiskt våld och de uttalade hoten mot Israels existens har den debattglade Pär Salander inget att säga. Det är anmärkningsvärt och beklagligt eftersom det palestinska folket varken är betjänt av mer våld eller ett FN-system som permanentar ofrihet och misär.

 

Lars Adaktusson (KD), riksdagsledamot, utrikespolitisk talesperson