ledare Konflikter mellan olika etniska grupper ligger bakom den blodiga konflikt vi i dag bevittnar i Myanmar, och olika grupper känner nu att deras existens är hotad av militärens ambition att “buddifiera” landet.
I helgen som gick flygbombade militären i Myanmar ett antal byar i Karenstaten i landets östra delar. Minst 3000 människor tvingades fly över gränsen till Thailand.
Nyheten är helt central för vilken väg våldet riskerar att ta under de närmaste månaderna. Den är också central för att förstå bakgrunden till de mord på fredliga demonstranter som vi nu dagligen ser i nyhetsflödet från Myanmar.
Myanmar är ett stort, mångfacetterat och etniskt splittrat land. Historiskt har det aldrig existerat något land med de gränser vi nu kan se på kartbilderna från regionen.
Den största etniska gruppen är burmanerna. För 1000 år sedan grundade de ett mäktigt kungadöme på slättlandet kring Irrawaddyfloden. De burmanska kungarna antog buddismen som statsreligion. Munkarna välsignade deras soldater när de reste ut för att erövra områden i nuvarande Indien eller Thailand och tog emot gåvor och nya tempel när arméerna återvände från sina plundringar.
Däremot lyckades de burmanska kungarna aldrig fullt ut att ta kontrollen över de etniska grupper som levde och lever i bergstrakterna runt slättlandet. Grupper med namn som Karen, Shan, Chin, Kachin och Karenni.
Dessa grupper har egna språk, egen kultur, historia och levnadssätt.
På 1800-talet angreps det burmanska riket av Storbritannien. Genom tre krig lade britterna under sig hela området, från Bengaliska viken i söder till bergstrakterna i norr. För de etniska minoriteterna innebar detta en sorts befrielse. De samarbetade med britterna och fick för första gången någonsin formell makt över sina egna geografiska områden. Så bildades Shan-, Kachin-, Chin-, Karenni, och Karenstaterna.
Burmanerna, däremot, hamnade plötsligt längst ned i samhällshierarkin. Från regionens imperiemakt till den absoluta botten.
De flesta etniska grupper hade tidigare varit animister, en religiös tro som går ut på att naturen är besjälad. Det finns en ande i varje träd, i varje vattendrag. Men de hade ingen organiserad religion, och nu såg de kristendomen som ett sätt att mota undan det starka trycket från burmanerna och buddismen.
Bland kachinerna i norr blev den svenske baptistmissionären Ola Hanson från Åhus närmast helgonförklarad när han kristnade en stor del av befolkningen och dessutom skapade kachinernas skriftspråk, som gjorde att de kunde nedteckna sin egen historia och sina egna berättelser på sitt eget språk.
När britterna efter andra världskriget lämnade det land som fick namnet Burma var den stora frågan om det var ett eller flera länder som skulle resa sig efter kolonialtiden.
När bomberna fälldes över byarna i Karenstaten förra helgen var det första gången på 30 år en så våldsam aktion iscensattes från huvudstaden.
Här spelade Aung San Suu Kyis far, Aung San, en avgörande roll. Han hade lett motståndet mot britterna och övertygade nu de etniska grupperna att ingå i den nya federala staten Burma. De skulle få ett betydande självstyre och majoritetsgruppen skulle respektera deras kultur och traditioner. Men Aung San mördades 1947 och inbördeskriget bröt ut bara några månader senare.
Kriget växte i styrka under 50-talet. Fler grupper tog till vapen. Militären i Burma blev starkare och starkare, demokratin allt bräckligare, och 1962 genomförde generalerna en militärkupp.
Den nya juntan tog total kontroll över landet, gjorde allt för att kväsa upproren. Steg för steg försökte men utrota, inte bara det väpnade motståndet utan också minoriteternas kultur och särart. De förbjöds att publicera tidningar och böcker på sitt eget språk. I skolan skulle bara burmanska förekomma. De fick inte trycka biblar. I några delstater hade stora kors byggts på kullar och bergstoppar. De revs nu och ersattes av buddistiska pagoder.
Samtidigt antog man en militär strategi mot gerillorna som brukar kallas för ”the four cut strategy”. Den går ut på att kapa gerillans tillgång till mat, pengar, information och rekryter.
I praktiken innebär den att militären riktar sitt våld mot civilbefolkningen, som tänks skydda den egna gerillan. Under långa tider har detta lett till stora flyktingströmmar, både till Kina, Thailand, Indien och Bangladesh. Strategin användes till exempel under en offensiv mot Shanfolkets olika gerillagrupper under åren 1996 och 1998. Över 1400 byar brändes till marken och 300 000 personer tvingades på flykt.
Det var exakt den strategin som senare användes mot Rohingyafolket när Arakanstaten i västra Myanmar rensades etniskt för några år sedan.
De etniska grupperna har inte alltid varit ense sinsemellan, men de flesta ställde tidigt upp bakom Aung San Suu Kyi och den demokratirörelse som formades i slutet av 1980-talet. Aung San Suu Kyi ville förverkliga den federala stat hennes far försökte bygga. När hon för tio år sedan släpptes ur sin husarrest och fick en begränsad formell makt har ett fredsavtal med etniska grupperna också stått högst upp på hennes dagordning. Undantaget behandlingen av rohingyas, där hon fått berättigad kritik för sin ovilja att kritisera övergreppen.
Nu har militären återigen tagit den totala makten. Aung San Suu Kyi är åter i husarrest. Generalerna beordrar soldaterna att skjuta ned människor som demonstrerar mot kuppen, på samma sätt som de i alla år beordrat massakrer på civilbefolkningen i gränstrakterna.
I det läget kastas Myanmar decennier bakåt i tiden. Karener, Kachiner och alla andra ser åter ett akut hot mot själva existensen av sin kulturella särart. Juntan tycks återuppta sin ”four cut strategy” och sin vilja att burmanisera och ”buddifiera” gränslandet.
När bomberna fälldes över byarna i Karenstaten förra helgen var det första gången på 30 år en så våldsam aktion iscensattes från huvudstaden.
Under de senaste veckorna har jag ibland fått frågan om Myanmar nu riskerar att bli ett nytt Syrien. Den frågan är felställd. Det är Syrien som är på väg att bli som Myanmar. Och Myanmar är på väg att återuppväcka sin blodiga historia.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
