Bild: stock.XCHNG

Inflationen kom överraskande. För bara ett år sedan låg den svenska inflationstakten på 1,9 procent, nu är den drygt dubbelt så hög. Svenska konsumenter märker redan effekterna när månadens vardagliga utgifter ska betalas.

Inflation underminerar ekonomisk stabilitet och utveckling, gynnar rika och stora låntagare, missgynnar fattiga och egendomslösa. Det finns alla skäl i världen att "hata inflationen" för att tala med LO-ekonomen Gösta Rehn.

Samtidigt är något i grunden fel med den ekonomiska doktrin som i dag styr vårt tänkande. Den monetära politiken är kung på finansdepartementet. Den aktiva finanspolitiken tillhör den förkastade keynesianska historien vilket har producerat en uppochnervänd ekonomisk logik.

Räntan har varit extremt låg under de goda år vi lagt bakom oss. Nu kommer lågkonjunkturen, då rakar räntan i höjden och ytterligare höjningar diskuteras för att stävja en höjd inflationstakt.

Den ökade inflationen är inte hemmasnickrad utan importerad. Oljepriset och matvarupriserna har drivits upp. Dollarns fall leder i sin förlängning till ökad inflationstakt inte minst i Europa. Den beror alltså inte på prishöjningar eller höga löneökningar i Sverige.

Ska då Riksbanken höja räntan för att mota inflationen i grind? Enligt regelverket borde svaret vara ja, i varje fall enligt bankens "hökar". Samtidigt vore det märkligt om Sveriges riksbank ytterligare skulle straffa svenska låntagare och löntagare för en inflation de inte kan lastas för. Svaret borde vara självklart: Riksbanken bör inte höja räntan ytterligare!

USA:s krig i Irak och bostadskrascherna i USA och Storbritannien har försatt världsekonomin i en allvarlig ekonomisk situation. Dollar har aldrig varit så svag som idag. Den finansiella oron dämpar framtidstron.

Det är hög tid att ifrågasätta det nu rådande ekonomiska regelverket i vårt eget land och de "sanningar" som styr den internationella ekonomiska politiken. Riksbankens enda mål att hålla nere inflationen är alldeles för snävt och smalt. Politiken formulerades som en reaktion på 70- och 80-talens överdos av inflation. Detta är nu historia.

I dag måste sysselsättning och ekonomisk utveckling åter prioriteras i den ekonomiska politiken. Men det förutsätter globala överenskommelser och strukturer för en värld efter dollarns privilegierade ställning och den finansiella ekonomins dominans. Mynt började användas av Kung Krösus i Lydien flera hundra år före Kristus och pengar är ett smörjmedel i ekonomin. Vi bör fortsätta att hata inflationen. Men penningpolitiken ska vara ett medel.

Inte ett mål i sig.