När regeringen och oppositionen i dag möts för samtal om energipolitiken är utgångsläget för samförstånd det sämsta möjliga. Alliansen har med sin tillkomst skärpt blockpolitiken. Och de rödgrönas samarbete som värkte fram i höstas är väl någon slags anpassning till att det är krig mellan blocken som gäller.
De som, trots detta, skulle önska en energiuppgörelse över blockgränserna – det är ju bra med spelregler som gäller för mer än en mandatperiod – bör erinra sig vad som faktiskt hänt. Det är inte Socialdemokraterna och Mona Sahlin som har bytt politik – även om man skulle kunna tro det om man läser våra vanligaste borgerliga tidningar – utan det är Centerpartiets Maud Olofsson.
Det är hon som har lämnat sitt partis kärnkraftsmotstånd och öppnat för ny kärnkraft. Det är hon som ensidigt har förkastat tidigare blocköverskridande överenskommelser, i strid med Centerpartiets gamla samarbetstraditioner. Det är Maud Olofsson som har brutit det osynliga kontraktet med väljarna efter folkomröstningen 1981, något som strängt taget skulle motivera en ny folkomröstning. Det är hon som har fört det politiska hyckleriet till hittills oanade höjder, när hon nyligen med gråten i halsen försäkrade sina partivänner att hon fortfarande är emot kärnkraften.
Och det kanske är hon – som Per Kågesson har antytt – som blir lurad av sina borgerliga bröder, om överenskommelsen inte innehåller några garantier för att utbyggnaden av alternativ energi kan finansieras. Däremot finns det ingen anledning tro att Sahlin ska kunna rädda Olofsson och få till stånd en bred uppgörelse, som Kågesson också är inne på. För högerregeringen har hittills inte visat någon större vilja till samförstånd.
Har alla glömt klimatberedningen, som för ett år sedan sprack på mållinjen, därför att folkpartisten Carl B Hamilton ville ha mer kärnkraft? Ett haveri som närmast välkomnades av statsminister Fredrik Reinfeldt.
Nu duger fackföreningsrörelsen att skyla sig bakom, när man ska argumentera för ny kärnkraft. Men när LO-ordföranden Wanja Lundby-Wedin har sökt samförstånd om att driva frågan om lönedumping i EU fanns inget intresse. Reinfeldt svarade till en början inte ens på breven. Och statsministern var närmast förorättad över hans företrädare Ingvar Carlssons utsträckta hand på DN Debatt i höstas om samarbete över partigränserna för att klara den finansiella stormen.
Om regeringen i dag skulle tala om "samförstånd" och "ansvar för landet" är det helt enkelt inte trovärdigt. Det är bara bluffpoker.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
