Moa Matthis söker roten till vår tids föreställningar om människor som ”volymer” och ”verkställigheter” hos Shakespeare i ny essä. Publicerad i Arena #2 2013.
Det finns en stark föreställning om att Sverige inte är rasistiskt och inte har någon kolonial historia. När Sverige släpper in en del människor som kommer hit från andra delar av världen bevisar det en särskild slags svensk godhet, eftersom vi inte har någon del i historien som skapat en ojämlik värld. Därför borde de vara tacksamma. Det finns en lika stark föreställning om att vi inte bara har rätt utan också skyldighet att utestänga människor från Sverige, eftersom vår välfärd inte tål hur många som helst. Det finns en stark föreställning om att välfärden är vår. Det finns en stark föreställning om svensk o-skuld. Som om vi befann oss i en alldeles egen omloppsbana kring solen. Eller, på en ö.
Under den senaste tiden har jag ofta kommit att tänka på Shakespeares pjäs Stormen, från 1611. Det kan bero på att den påminner om en folksaga med andar och förtrollade skogar. Det kan också bero på att den innehåller en kärlekshistoria som slutar lyckligt. Eller, så kan det bero på att det är en pjäs som handlar om stöld och våld, och om varför vissa sorters stöld inte är stöld, och om varför en viss sorts våld inte är våld, utan den goda ordningens fundament. Och det kan bero på att pjäsen inte riktigt lyckas övertyga sig själv om att den som har makt har rätt, bara för att han har makt.
Jag har i alla fall tänkt på Stormen medan jag lyssnat på Beatrice Ask som förklarar att erfarenheter av rasism i själva verket är en ”upplevelse av utanförskap”. Jag har sett handlingen spelas upp när Botkyrka kommun svarar människorna vars hem ska säljas, att Alby måste ”utvecklas”. Och jag hör pjäsen och den tid och värld i vilken den skrevs eka när Sveriges statsminister talar om etniska svenskar; jag hör den i frågan om hur mycket invandring Sverige tål; i orden ”volymer”, ”anställningsbarhet”, ”Fas3”, och i föreställningen att vissa människors ”livspussel” är så viktiga att de måste lösas med hjälp av ”hushållsnära” tjänster som ska utföras av människor som inte har viktiga livspussel och därför varken behöver hushållsnära hjälp eller ordentligt betalt. Ja, jag hör den hela tiden.
Stormen är en saga som i likhet med många andra sagor börjar i verkligheten. 1609 seglade nio skepp från England till den nyetablerade kolonin Virginia på andra sidan Atlanten. Åtta kom fram, medan ett av dem skiljdes från de övriga under en storm och drev i land på Bermuda. Ett drygt år senare hade besättningen reparerat sitt skepp och lyckats nå Virginia. Nyheterna om skeppsbrottet och återföreningen nådde hemlandet ganska snabbt, och spreds i form av pamfletter.
I sin hand fick Shakespeare en av dessa pamfletter, och eftersom han var en fantasifull människa som dessutom var tvungen att vara en produktiv författare, förstod han på en gång att den här historien kunde användas till en säljbar pjäs. Inte bara därför att det var spännande med skeppsbrott och en ö på andra sidan jorden som man kunde fylla med vilka sorters varelser som helst. Utan också därför att Västindien var ett rykande hett ämne. På teaterns sittplatser, högt över huvudena på ståplatspubliken, armbågades män – och ett fåtal kvinnor – som hade investerat i den transatlantiska marknaden, eller som ägde skepp som kom seglande med rikedomar som Europa dittills knappt hade kunnat föreställa sig. Det var som scenens magi, fast i verkligheten. Oändliga vidder med mark och vatten som ingen ägde och som bara väntade på att odlas upp med hjälp av människor som inte behövde avlönas eller ens behandlas som människor eftersom de inte var vita.
Det där med att de inte riktigt var människor för att de inte var vita, var något ganska nytt. För inte så länge sedan hade deras omänsklighet berott på att de inte var kristna, men det visade sig vara en obrukbar uppdelning. Dels därför att vem som helst kunde bli kristen bara genom att döpa sig, dels därför att missionärerna, som följde tätt i spåren på soldaterna och nästan alltid hann före handelsmännen, var så pigga på att delge alla nåden. Kanske kan man se det som ett tidigt uttryck för den särskilda etik som enligt svensk läroplan förvaltas av en kristen tradition. Å andra sidan glömdes det där med att alla kristna var bröder och systrar i anden väldigt snabbt bort. Det som först kallats frälsning, började redan på 1700-talet kallas för civilisation och upplysning, för att under 1800-talet döpas om till utveckling, ett ord som har visat sig slitstarkt. Dessutom ansåg kyrkan att kombinationen av slaveri och dop var en Gudi behaglig del av civiliserandet av världen som ju i första hand krävde lydnad, i synnerhet av dem som behövde civiliseras mest.
“Det krävdes enorma mängder arbete för skörda de sockerrör som behövdes för att mätta Europas omättliga hunger.”
En av dem var Olaudah Equiano, upptagen i den kristna gemenskapen under namnet Gustavus Vassa, som 1789 skrev en bok om sitt liv.
Vid den tiden hade den kristna traditionen på allvar utmanats av den västerländska humanismen, vars etik den nya svenska läroplanen också lyfter fram som vägledande. Equiano som vid tio års ålder rövades bort från sitt hem i nuvarande Nigeria, har mycket att berätta om den humanism som formade hans och miljontals andra människors liv. Efter att under tio års tid ha seglat runt som slav på världshaven och mellan Västindiens öar med slavar, socker och rom i lasten, hade Olaudah lyckats spara ihop tillräckligt för att friköpa sig.
Han gav sig österut för att handla på Medelhavet och blev mycket förtjust i turkarna eftersom han ansåg att de, i likhet med Sydamerikas indianer, betedde sig mer gudfruktigt och civiliserat än de flesta europeiska kristna han mötte. I förordet skrev Equiano: ”Jag tror inte att det finns många händelser i mitt liv som är unika. Det är förvisso sant att mitt liv varit händelserikt. Och om jag betraktat mig själv som europé, så hade jag nog sagt att mitt lidande varit oerhört.” Equiano behövde inte tvivla på att vad han än var, så kunde han aldrig bli europé. Att han tillbringat större delen av sitt vuxna liv med att arbeta i Europa eller på europeiska skepp, så småningom blev brittisk medborgare och skattebetalare, och talade och skrev lika flytande engelska som kungen själv, spelade i sammanhanget ingen som helst roll. Jag tror inte att Equiano hade varit nöjd med en beskrivning av sitt liv som en upplevelse av utanförskap.
Det Västindien i vilket Equiano seglade var på många sätt något helt annat än det varit 150 år tidigare när Shakespeares samtida led skeppsbrott där. Kanske kan man säga att den koloniala erövring som nyskrivna svenska läroböcker beskriver som ”modernisering av primitiva” folk, hade varit lyckad. De folk som bott där när européerna kom, hade fördrivits. Landet som förut varit deras jordbruksmark hade förvandlats till sockerrörsfält. I täta led marscherade sockerrören in i utdikade träskmarker och skövlade skogsområden, ständigt hungriga och törstiga sög de näringen ur jorden och bredde ut sig över allt vidare områden. Europa kunde inte få nog av socker.
Det tidiga 1600-talets skeppsbrutna hade nog inte kunnat tro sina ögon, men en sak hade de känt igen när de såg ut över fälten. Den gräns mellan människor som 1600-talet skapat för att ersätta den opraktiska uppdelningen mellan döpta och odöpta, bestod. 1600-talets europeiska entreprenörer hade insett att det yttre – hud-, ögon- och hårfärg – var ett mer pålitligt verktyg än själen när gränsen mellan människor och nästan-människor skulle dras. Och dras måste den. Det krävdes enorma mängder arbete för att odla upp marken och skörda de sockerrör som behövdes för att mätta Europas omättliga hunger. Man samlade visserligen med våld ihop människospillror från de europeiska städernas gränder, fängelser och tukthus, och föste dem ombord på skepp som gick västerut, men det räckte inte till. Dessutom var tvångsförvisade européer visserligen fattiga, men så fort de hade arbetat av skulden för överfarten var de fria att lämna plantagerna, och gjorde det därför att arbetet i hettan på fälten eller vid sockerkvarnarna var dödligt tungt.
Bevarad befolkningsstatistik visar att slavhandeln fullkomligt exploderade vid 1600-talets mitt. Barbados utgjorde en huvudö i Englands västindiska välde och 1645 fanns det 37 000 vita män – och en handfull vita kvinnor – och 5 700 svarta slavar på ön. När Equiano hundra år senare seglade på Barbados, var den vita befolkningen nere i 16 000, och det fanns 65 000 svarta slavar på ön. Sockermagnaterna hade på drygt ett sekel blivit allt färre och mäktigare, och behovet av slavarbetskraft på deras ständigt expanderande egendomar tycktes gränslöst.
Man förstår att det behövdes välskrivna lagar och förordningar när en grupp människor skulle hålla en fyra gånger så stor grupp människor på plats i arbete de inte själva ville utföra och under levnadsvillkor de aldrig skulle drömma om att utsätta sig för. I synnerhet som de förslavade människorna inte fann sig i att vara slavar. De rymde och revolterade, trots att lagarna upprätthölls med hjälp av hårda straff som inte sällan ledde till döden.
1734 stod Sabina Parks inför rätta i Half Way Trees slavdomstol på Jamaica, anklagad för att ha kvävt sitt tre månader gamla spädbarn. Anklagelsen gällde inte i första hand barnamord eftersom det sågs som allvarligare att Sabina Parks på detta sätt berövat den man som ansågs vara hennes ägare hans egendom. Sabina Parks ord till domstolen visar att hon mer än väl begripit att målet inte gällde barnets rätt att leva, utan äganderätten. Hon sa att hon redan arbetat tillräckligt för ”bukra” och att hon inte tänkte uthärda plågan att uppfostra sitt barn till att arbeta som vita människors slav.
Samma år som Sabina Parks stod inför rätta, importerades 500 ton socker från Västindien till Sverige varje år. Det var en bråkdel av den europeiska sockerimporten från slavplantagerna, men bara Sveriges lilla del av kakan tog cirka 300 hektar mark i anspråk, och krävde arbete utfört av 480 slavar per år .1 På sitt sätt var Sabina Parks och andra som hon därför lika farliga som ett slavuppror, också för den lilla grupp svenskar som vant sig vid att betrakta det som en rättighet att ha vitt sockerrörssocker på matbordet. Vi ska komma ihåg att även på 1700-talet fanns det människor som hade rätt att ha livspussel och vissa konsumtionsvanor. Och människor som inte hade det.
Sabina Parks tillhörde den senare gruppen och då liksom nu var det följden av en ekonomisk ordning som understöddes av politiska beslut som slogs fast i lagtexter som omsattes i praktisk handling av olika typer av myndigheter. Lagtexter och myndighetsförordningar är och ska vara tydliga, inte undersökande. De ska inte fråga efter hur den ordning som lagen upprätthåller har uppstått, och varför. I de lagtexter som reglerade Sabina Parks liv på Jamaica står det ingenting om varför hon, och hennes barn, kunde ägas av en annan människa. Hudfärgens betydelse för människovärdet, eller avsaknaden på detsamma, var slavlagarnas utgångspunkt. En självklarhet helt enkelt.
Fast självklart var det ju aldrig. Sabina Parks, till exempel, talade på ett sätt som visade att hon inte alls godtog den utgångspunkten. Hon talade till domstolen som om hon var en människa. Och det var ju så att européerna ända sedan Columbus steg i land på en ö som han döpte till San Salvador efter världens frälsare, hade mötts av motstånd i form av människor som inte alls godvilligt gått med på att fråntas sin mark, sina hem, namn, historieskrivningar, trosuppfattningar och språk. Människor har aldrig frivilligt under någon längre tid funnit sig i att stängas ute eller inne med hänvisning till att ordningen kräver det. De har alltid velat leva fritt och männi-sko-värdigt, och det finns inga lagar eller gränser i världen som kan ändra på den viljan som det innebär att vara människa.
Lagtexterna och myndighetsdeklarationerna är en reaktion på det här motståndet, men de kan aldrig vidgå den historia som skapat dem. Litteraturen däremot, som saknar lagtextens förlängda arm i tvingande våld och därför måste vinna människors uppmärksamhet genom att vädja till det som är gemensamt, kan inte undgå, ens om den vill, att gestalta historien. Litteraturen, som är ett påhitt, har helt enkelt väldigt svårt att ljuga om det som är mänskligt.
Därför kom det sig att Shakespeare vid 1600-talets början skrev en pjäs som handlar om det motstånd som Sabina Parks vittnade om 1734, och Equiano ett halvsekel senare. Eller, aktionerna mot Reva och gruppen Albyärintetillsalu i dag. Trots att han antagligen inte alls ville det, och till och med försökte att inte göra det. Han var ju en kungens man och beroende av en publik som sannerligen inte ville höra om motstånd, utan om hur allt det där obebodda landet på andra sidan havet låg och väntade på att generera vinst. De ville höra om ordningens triumf.
Och Stormen är på ett sätt just en sådan pjäs. I centrum för det dramat befinner sig den mäktige trollkarlen Prospero som frambringar stormar och ur tomma intet trollar fram nymfer och andar. Precis som Gandalf gör han det med ett uttalat realpolitiskt syfte. Efter att under lång tid ha levat i ofrivillig landsflykt på en ö som återfinns någonstans i närheten av det stormpiskade Bermuda, vill han återvända till den italienska stadsstaten Milano vars styrande hertig han en gång varit. I det syftet framkallar han den storm som för hans fiender till ön, där han med hjälp av sin magi tvingar dem till underkastelse. Pjäsen slutar med att alla erkänner Prosperos rättmätiga maktanspråk och när ordningen är återställd kan han bryta sin trollstav och göra sig redo att återvända till Europa.
Men, på ön dit Prospero fördes av vågorna liksom av Guds försyn, bodde det redan någon. Det var en öde ö, som inte var öde. Ungefär samma slags ö som den till vilken Columbus en gång kom. Varelsen på ön heter Caliban, en omkastning av ordet ”canibal”/kannibal; en gängse benämning på de erövrade kontinenternas infödda folk. Ett exotiskt kittlande namn, men också en aning om att Caliban inte så lätt lät sig passas in i ordningen. Enligt pjäsen är Caliban öns ursprungliga invånare som välkomnade Prospero till ön som gäst med mat och färskt vatten, och räddade honom till livet. När Prospero ätit, druckit och vilat en stund, gjorde han Caliban till slav och förklarade sig som härskare över ön. Det är ett ganska korrekt återgivande av vad som hände när européerna kom till Västindien och resten av världen.
(Dessutom får man nog säga att det är en bra beskrivning av hur Sverige och västvärlden ser på sitt förhållande till resten av världen än i dag. Precis som Prospero anser vi oss ha rätt att konsumera världens rikedomar och dessutom skicka de smutsiga och livsfarliga resterna i retur. Till skillnad från Prospero har vi efter fyrahundra år lärt oss att inte tala om det som en rättighet, utan som en oacceptabel orättvisa som utvecklingen kommer att rätta till så småningom. Men bara om de människor vars livsrum vi lägger beslag på inte kommer hit till oss. De måste stanna på sina förbrända, sönderkrigade, söndergrävda och översvämmade jordar. På avstjälpningsplatserna där förra säsongens mobiltelefoner ligger i drivor och läcker gift ner i grundvattnet. I kåkstäderna som växer eftersom marken runt omkring måste brytas upp i jakt på mineraler eller planteras med sockerrör som ska bli till etanol för att vi ska kunna fortsätta att köra våra bilar med lite bättre samvete. Där måste de stanna. Och vänta. Bara lite till.)
“Precis som Prospero anser vi oss ha rätt att konsumera världens rikedomar.”
Men, vad ska pjäsen göra med det som inte riktigt hör hemma i en roande saga om hur Europa upprättar en rättvis ordning genom att förslava någon som räddat en till livet och dessutom lägger beslag på hans mark? Vad ska pjäsen göra med våldet som erövringen krävde? Och vad ska den göra med räddaren som görs till slav? Shakespeare löser det med magins hjälp. Prospero – som ju inte längre har några uniformer att befalla över – behöver inte besudla sina händer med Calibans blod eftersom han har ett trollspö. Han behöver inte ens röra vid Caliban, bara vifta med spöet för att han ska falla samman i kramper och be om nåd. Lika enkelt och oblodigt som att underteckna ett lagförslag eller utfärda ett direktiv. Och när Caliban rullar på marken och vrider sig i smärta, är det nästan som om smärtan kom inifrån, som om det var Caliban som gjorde sig själv illa. Vi, åskådarna, blir också förtrollade av det där spöet som viftar och föser Caliban hit och dit, får blixtarna att ljunga och träden att blomma. Om Caliban bara gjorde som han blir tillsagd, skulle han ju slippa den där smärtan. Det är faktiskt hans eget fel att han måste straffas.
Dessutom är ju Caliban inte riktigt som vi. Han är, förklarar Prospero, en häxas avkomma och som icke-fullt-ut-mänsklig kan han inte göra anspråk på någon äganderätt till ön och inte heller på äganderätt till sin egen person. Caliban är annorlunda, en slags människa men ändå inte riktigt. Stormen har faktiskt lika svårt som REVA-projektets direktiv eller migrationsministern Tobias Billström att ta ordet ”människa” i sin mun. Där REVA talar om ”verkställigheter” och Billström om ”volymer”, beskriver Stormen Caliban som en mån-kalv, valp, jord, sköldpadda och fisk. Det är faktiskt helt omöjligt att förstå hur han egentligen ser ut: har han två ben, fyra ben eller inga alls? Men om han nu är en fisk eller en näve jord, hur kan han då vara praktiskt användbar som slav? Och om han är ett djurliknande monster, hur kommer det sig då att han inte åt upp Prospero när han strandade på ön, och blöt och vapenlös släpade sig upp i skogsbrynet?
Men det som verkligen gör det svårt att förstå hur Caliban skulle kunna vara något annat än en människa, är att han gör motstånd. Han är inte ett djur som fogar sig i att inrättas i en ordning som bygger på att han bara får finnas till i bakgrunden som en slav som lagar Prosperos mat, städar och diskar. Caliban beter sig helt enkelt som en människa och det kan pjäsen inte göra något åt, hur mycket Prospero än viftar med trollstaven och texten försöker fånga in honom med hjälp av föraktfulla skymford.
Det som skulle ha kunnat bli en pjäs som Shakespeare skrivit många gånger förut om det orättmätiga upproret mot makten som slutar med att upprorsmakaren straffas och ordningen återställs, blir något helt annat när Caliban tränger sig fram på scenen. Den historiska konflikt som Stormen beskriver och bearbetar – och febrilt men fåfängt försöker framställa som löst – är på sätt och vis helt ny. På Stormens ö är landstölden och förslavandet fortfarande i färskt minne och pågående och inget Saltsjöbadsavtal kan slutas eftersom Prosperos magiska makt vilar på att Caliban aldrig kan erkännas som en människa. För då skulle Prosperos ordning bryta samman.
Shakespeare var författare och det var kanske därför han inte kunde föreställa sig en lösning på konflikten han skapat. Om han skrivit myndighetsförordningar hade det varit enklare, men för att kunna skriva pjäser som människor ville se, måste han tänka och känna som en människa. Hur mycket han än slet med trollspön och invektiv, lyckas han inte göra Caliban till den o-människa som Prosperos ordning kräver. Därför kan Stormen som började i verkligheten bara sluta som en saga med att alla seglar tillbaka till Europa och lämnar ön, som nu verkligen blir öde, utanför historien.
Eller ska man kanske säga att Stormen slutar som en lagtext, ett myndighetsdirektiv, eller en världsbanksrapport: en maktkommuniké från någon av de slutna eller halvslutna rum där besluten om Sverige och världen fattas? För det är bara i den sortens texter som det går att beskriva människor som ”verkställigheter” eller fördrivandet av fattiga människor från deras hem och mark som ”råmaterialstrategi”. Enligt EU-parlamentet den viktigaste framtidsfrågan som kommer att kräva en ”mindre strikt åtskillnad mellan militära och civila krigshanteringsinsatser”. Det är texter och ord som skriver ut sig ur verkligheten och historien, in i en magisk saga där våld inte är våld, och stöld inte är stöld. Det är texter som skapar en föreställning om att det finns människor – och de andra, calibanerna.
Moa Matthis är författare och skribent
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
