Skärmavbild 2014-10-21 kl. 16.49.10Socialdemokraternas forskningskommission lämnade i våras ett antal förslag för hur Sverige ska nå EU:s lägsta arbetslöshet. Här är några ekonomiska reformer delvis baserade på deras rapport som kan tänkas plockas upp av en S–MP-regering.

Sverigedemokraternas vågmästarställning kommer förmodligen tvinga den nya regeringen att gallra hårt bland önskvärda ekonomiska reformer. Därför är det särskilt viktigt att prioritera de mest angelägna ekonomiska reformerna. Det handlar om arbetsmarknaden, bostäder, socialförsäkringar och konjunkturpolitik.

I den socialdemokratiska forskningskommission där jag nyligen ingick konstaterar vi att den höga arbetslösheten kring åtta procent utgör den allra största utmaningen. Arbetslösheten är dock inte hög i alla grupper, utan är mycket ojämnt fördelad.

Arbetslösheten är särskilt hög bland dem utan gymnasieutbildning, ungdomar och utrikes födda. Generell politik för att lösa specifika problem, som till exempel jobbskatteavdrag och sänkta arbetsgivaravgifter, är dyr i förhållande till hur många jobb de skapar.

I forskningskommissionen förordade vi att man i stället för att försöka skapa fler låglönejobb bör försöka stärka dem som står långt från arbetsmarknaden bland annat genom utbildningssatsningar och aktiv arbetsmarknadspolitik. Till exempel föreslog vi en ungdomsgaranti så att fler ungdomar tar en gymnasieexamen och ett nytt kunskapslyft som gör det möjligt att läsa in gymnasiekompetens samtidigt som man går på a-kassa.

Det behövs också större satsningar på yrkesinriktade utbildningar och förmodligen också särskilda utbildningssatsningar riktade mot nyanlända invandrare. Samhället finansierar utbildning under decennier för de som föds i Sverige, medan utbildningsmöjligheterna för dem som kommer hit senare i livet är sämre.

Sverigedemokraternas framryckning tolkas av många som ett tecken på att Sverige håller på att slitas isär. I en bemärkelse har detta varit en medveten strategi av alliansregeringen. Genom att öka skillnaden mellan de som arbetar och de som inte arbetar skulle minska ”utanförskapet”. Till exempel har jobbskatteavdraget i kombination med att taket i arbetslöshetsförsäkringen inte har höjts sedan 2002 inneburit ett kraftigt försämrat försäkringsskydd vid arbetslöshet.

En person med genomsnittsinkomst som blir arbetslös får i dag ut mindre än hälften av den tidigare inkomsten. För att undvika ett urholkat försäkringsskydd bör taket i a-kassan och andra socialförsäkringar höjas samt indexeras för att framöver följa löneutvecklingen.

Bostadspolitiken utgör nästa stora utmaning. Det har byggts för lite nya bostäder under lång tid och det befintliga bostadsbeståndet används inte effektivt. Omstöpningen av fastighetsskatten till fastighetsavgift i kombination med försämrade uppskovsmöjligheter har gjort det billigt att bo kvar i för stora hus. Bruksvärdessystemet och skattemässigt gynnande av ägt boende har lett till en minskad andel hyresbostäder.

Samtidigt tycks flera önskvärda reformer, till exempel återinförd fastighetsskatt och en förändring av bruksvärdessystemet, vara helt politiskt blockerade. Det finns dock även välbehövliga bostadspolitiska reformer som är politiskt möjliga. Till exempel är offentligt bostadsbyggande en möjlighet. Detta bör inriktas på bostäder för dem med stora behov, men som byggbolagen inte finner det lönsamt att bygga för, såsom till exempel ungdomar och nyanlända svenskar.

På lite längre sikt är det också väsentligt att vässa konjunkturpolitiken, bland annat genom att förbereda ”spadfärdiga” investeringsprojekt och att skärpa översynen av Riksbanken. Överskottsmålet bör ersättas med ett balansmål. Det börjar också bli dags för en ny skattereform.

Skattesystemet har gradvis blivit alltmer svåröverskådligt med avdrag, undantag och specialregler och en mer övergripande översyn och reform blir alltmer angelägen. Några tänkbara ingredienser i en sådan skattereform är en återgång till den gamla fastighetsskatten, enhetliga momssatser, mindre generösa fåmansbolagsregler och eventuellt också avskaffad värnskatt. ■

Av Robert Östling, forskare i nationalekonomi vid Stockholms universitet.

Texten är publicerad i #5 av tidskriften Arena, oktober 2014