Stressig arbetsmiljö, ständiga chefsbyten och stor personalomsättning. Shora Esmailians reportage om det Attendodrivna demensboendet Elgströmska huset visar hur grova pengar tjänas på bekostnad av patienter och personal.

Vi har hört oräkneliga skräckhistorier från riskkapitalägda välfärdsföretag de senaste åren. Det handlar om kissblöjor som vägs, undernäring, liggsår, äldre och sjuka som blir inlåsta och fastbundna och personal – inte sällan med osäkra timanställningar – som går på knäna.

På Dagens Arena skriver Shora Esmailian om hur demensboendet Elgströmska huset i Örebro snabbt chanserade efter att Attendo tog över driften 2007. Den riskkapitalägda vårdjätten vann upphandlingen efter att ha lagt det överlägset lägsta budet. De lovade att fortsätta driva verksamheten med upprätthållen kvalitet – men för dryga 100 000 kronor mindre per brukare och år än kommunens beräkningar.

I reportaget intervjuas Kerstin Wahlström, som jobbat inom vården i 40 år. Hon var med vid starten av Elgströmska 2007. Hon berättar hur ledningen enbart var fokuserad på företagets ekonomi. “Det handlade aldrig om omvårdnadsbiten.” Efter att ha gått hem och gråtit på kvällarna i ett halvår sade Kerstin upp sig.

Hon är inte ensam om sina upplevelser. Den kroniska bristen på personal har ledningen försökt att lösa med delade turer och obekväma schemaläggningar. Under de drygt sex år som Attendo har drivit Elgströmska huset har tio chefer passerat. Personalen har bytts ut på löpande band.

Förra sommaren protesterade personalen på demensboendet mot sin arbetssituation, underbemanningen och riskfyllda besparingar. Förråden gapade ständigt tomma på handskar och tvättlappar.

Shora Esmailians reportage vittnar om en vårdapparat där allt ska vägas, mätas, klockas och dokumenteras. Effektivitet och återhållna kostnader ställs framför allt. Attendo har gjort stora vinster på det här upplägget. Priset har betalats av personalen med höga blodtryck och sjukskrivningar, samt av patienterna med ökad oro och brist på kontinuitet.

Vi börjar lära oss de här skräckhistorierna utantill. Privata alternativ i välfärden är inte per definition sämre än verksamheter i offentlig regi. Men vårdgivare som gör vinster genom att tumma på kvaliteten och cyniskt köra sin personal i botten hör inte hemma i det svenska välfärdssamhället.