Illustration: Minda Jalling
Illustration: Minda Jalling

Kultursverige utgörs av röster som verkar mest intresserade av ryggdunkande och eviga konversationer med varandra. Vi vill skapa en ny plattform – och ge utrymme till en annan kulturvärld.

“If I didn’t define myself for myself, I would be crunched into other people’s fantasies for me and eaten alive”.

Med de orden beskriver den afroamerikanska poeten, feministen och aktivisten Audre Lorde vikten av att definiera sig själv, att få vara med och skriva sin egen historia, för att undvika att bli definierad eller krossad av andra människors fantasier.

Med Audre Lordes ord i åtanke blickar vi ut över kulturlandskapet i Sverige; rätten att definiera och tolka vår egen historia tillskrivs alltid någon annan – någon annanstans. Vi drunknar i vad den feministiska teoretikern Sara Ahmed kallar ett “vithetshav”. Men också i ett hav av sexism och klasshat.

Det kan vara när vi scrollar genom etablerade kultursidor. Eller när vi letar efter barnböcker där vita barn inte är norm. Det kan vara när vi för en gångs skull blir inbjudna till kulturevenemang. Och när vi är de enda kropparna i kultursammanhang som inte glider in med vår självklara klass.

Finns inte, eller syns inte?

Makten är inte centrerad och fast, makten finns överallt och är flytande. Men när de som sitter på makten över stora berättelser som får plats inom kulturen menar att det inte finns andra än dom själva som vill skapa och åtnjuta av kultur, tycker vi den bilden skaver.

Vi kan inte köpa den världsbilden.

Vi säger: Finns, men syns inte.

Människor som hamnar utanför den politiska, sociala och kulturella hegemonin har viktiga berättelser och analyser att tillföra. Vi tror på något bortom enfalden i kulturen. Att fånga upp de röster och perspektiv som finns i skarven.

Vi tror på något bortom kultur som något som ska styras av pengar och marknaden. Vi vill sudda ut gränserna mellan vad som tillskrivs som ”fint” och ”fult”. Kultur kan vara graffiti på samma sätt som en tavla ritad av en konstnär som klassas som klassisk. Vem bestämmer?

Att kulturen reproducerar redan existerande maktstrukturer i samhället är klart och tydligt: Det är samma röster, kroppar och berättelser som får komma till tals. Ibland kvoteras ”andra” röster in på nåder; är du för obekväm finns risk att tystas du lika snabbt som du släpptes in.

Resultatet? Ett svårtillgängligt Kultursverige med röster som verkar mest intresserade av eviga konversationer med varandra, som hellre hör sina egna röster än andra röster; vi är bäst, ni stör. Men vi kommer att ”störa, vi kommer att ta utrymme. För vi vill ha förändring.

Vi vill inte att kulturkritik känns som rena vita lakan, lättsmält smör eller ryggdunkar av likasinnade. Vi har inte alla svar men vi vill se en utveckling där man börjar behandla bevakningen av populärkultur som ander avgörande verktyg för innanförskap och utanförskap som den faktiskt är.

Kultur kan öppna och stänga dörrar, kultur kan hylla eller kränka människor, kultur kan släppa in röster eller stänga ute röster. Förändring, förändring; lägre trösklar, öppna(re) dörrar. En helt ny plattform, en annan kulturvärld än den vanliga.

Vi som skapar denna plattform har en viss makt och tillträde till arenor av olika slag och vi väljer att härmed öppna en plattform för kritiska röster som vill delta i kulturdebatten men av olika skäl inte får utrymme.

Vi vill göra utrymme att vara kritisk inom kulturkritik, att vara analytisk inom kulturanalys, att ha utrymme att höja nivån på kulturdebatten. Vad vill du bidra med på Kultwatch?

Binto Bali
Fatima Osman
Marco Zamorano-Tóth
Michaela Larsson
Sara Abdollahi
Simon Rodríguez Strömberg