Det är i gråzonerna mellan frivillighet och samtycke som vidden av vårt samhälles orättvisa blir som allra tydligast.
I veckan presenterades propositionen för samtyckeslagen.[1] Förslaget är resultatet av en längre tids diskussioner om behovet av att ändra det straffrättsliga regelverket kring våldtäkt. Responsen har hittills varit något splittrad. Motståndare till införandet av en sådan lagstiftning pekar framförallt på juridiska oklarheter, medan förespråkare hänvisar till lagens normerande effekter.
Alldeles oavsett ståndpunkt i frågan är det viktigt att vi kommer ihåg att det inte finns någon magisk lösning på patriarkatet. Just därför måste vi se på lagförslaget för vad det är: en del av en större kamp för förändring.
Sexuellt våld, detta tydligt könade fenomen, är trots allt en välintegrerad del av vårt samhälle. I grund botten handlar det om att män anser sig ha rätt till kvinnors kroppar, vilket tar sig uttryck på flera olika sätt.
Varje kvinna har utvecklat sina överlevnadsstrategier, begränsat sina rörelsemönster och anammat sina navigeringsmetoder.
Män som kommenterar hur kvinnor ska se ut. Män som oinbjudet tar på kvinnors kroppar. Män som blir arga när en kvinna inte besvarar hans kontaktförsök.
Hur vi förstår våldtäkt och sexuellt våld är naturligtvis präglat av den samhälleliga kontexten. Exempelvis ansågs våldtäkt förr i tiden vara ett egendomsbrott – våldtogs en kvinna så var det en kränkning av hennes mans eller hennes fars äganderätt. Men synen på kvinnan har förändrats och, i stora delar, förbättrats.
Nuförtiden kretsar istället diskussionen kring våldtäkt och samtyckeslagen ofta kring frågan om gränsdragning.
Våldtäkt kan ju beskrivas som brytandet av en gräns – den som skyddar individens integritet och sexuella självbestämmande. Med vårt nuvarande samhälle som bakgrundskuliss adderas ytterligare lager till frågan. Vad är samtycke? Vad är frivillighet?
Det är i dessa gråzoner som vidden av vårt samhälles orättvisa blir som allra tydligast.
Alla kvinnor tvingas förhålla sig till det ständigt närvarande hotet om sexuellt våld. Varje kvinna har utvecklat sina överlevnadsstrategier, begränsat sina rörelsemönster och anammat sina navigeringsmetoder.Just därför är det svårt att veta när ett ja verkligen är ett ja, och när ett ja egentligen ett sätt att slippa våldet en kan utsättas för om en säger nej.
Vi talar ofta om risken för att främmande män utsätter kvinnor för sexuellt våld på allmänna utrymmen: mörka gränder, övergivna parker, på väg hem från krogen.
Men risken är där, även i sammanhang som egentligen ska präglas av frihet och trygghet. Statistik och forskning visar gång på gång att våldtäkter oftast begås i nära relationer eller där förövaren och offret annars känner varandra sen innan. Av flertalet skäl finns här ett stort mörkertal av fall som inte anmäls.
En samhällsordning där män besitter mer makt än kvinnor är ju just det – en samhällsordning.
Utöver gråzonerna finns även många situationer som överhuvudtaget inte kommer att omfattas av någon straffrättslig reglering. Det är därför vi inte får tappa vårt helhetsgrepp när vi talar om hur vi förändrar detta samhälle där män ständigt värderas högre än kvinnor.
En samhällsordning där män besitter mer makt än kvinnor är ju just det – en samhällsordning. Det är uppbyggt av otaligt många beståndsdelar och varje beståndsdel måste mötas med motstånd för att förändras. Uttryckt i klartext: våldtäkt är ett symtom och inte sjukdomen i sig självt. Just därför måste vi fortsätta försöka att rycka upp roten till problemet.
Ett liv i frihet och jämställdhet måste vara fritt och jämställt ur samtliga aspekter – annars är det varken fritt eller jämställt.
[1] Prop. 2017/18:177 – En ny sexualbrottslagstiftning byggd på frivillighet .
Jenny Nguyen går Aftonbladets utbildning ledarskriv och är praktikant på Dagens Arena.
Läs också: Skolan är som ett vibrerande slagfält
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
