vanterpartietsjostedtandersson_D

EU har skjutit krisen framför sig på finansmarknadens villkor. Men en viktig del av krisens lösning ligger i en demokratisk kontroll av finansmarknaden. Det skriver Jonas Sjöstedt och Ulla Andersson (V).

När man följer nyhetsrapporteringen från eurokrisens EU kan man få intrycket av att det värsta är avklarat. De panikartade utryckningarna med sena nattliga möten för EU:s finansministrar i Bryssel och räddningspaketens tid verkar vara förbi. Rubrikerna skriker inte längre om skenande låneräntor för krisländer och risker för bankkollapser.

Kan vi då dra en lättnadens suck?

Tyvärr är det inte så. I stället har krisen dels ändrat karaktär, dels skjutits på framtiden. Det som har skett är att bankerna och finanssektorn vann den första ronden. De får nu som de vill, och då är ”marknaden” nöjd, åtminstone ett litet tag till. Det ska inte förväxlas med att krisen eller dess orsaker är borta.

Priset för att mätta den hungriga marknaden är astronomiskt. Skattebetalarnas pengar i ”stödpaketen” till eurozonens krisländer gick ofta direkt vidare till de krisande bankerna. En stor del av de pengarna kommer sannolikt aldrig att återbetalas. Nu ska skattebetalarnas pengar i euroområdet dessutom kunna gå direkt till att rekapitalisera krisande banker via den nya lånemekanismen ESM.

Den europeiska centralbanken har öst ut obegränsade lån till bankerna till 1 procents ränta, pengar som bankerna kan låna ut dyrare till krisländerna. ECB har också köpt upp statspapper av tvivelaktigt värde från privata innehavare till enorma summor. Det offentliga har tagit över risker och förluster från det privata. Detta har inget att göra med fri marknad. Tvärtom har den skenande finansmarknad som var med och skapade krisen nu belönats rikligt.

Vad blir deras lärdom av det? Sannolikt att någon annan står för notan om de fortsätter ta stora risker. De skattebetalare, ungdomar och pensionärer som inte orsakade krisen får nu betala dess pris. EU:s krispolitik har inneburit en direkt och enorm överföring av förmögenhet, och därmed makt, från det allmänna till finanssektorn.

Men detta är ingen lösning på krisen. Priset för denna ”krishantering” är i stället att krisen blir allt djupare som social och politisk kris. Det som nu sker i krisländer som Grekland, Spanien och Portugal är inget mindre än en social härdsmälta och katastrof där miljoner blir arbetslösa och fattiga. Även från länder som av EU-makten framhålls som lyckade exempel och duktiga elever i klassen, som Lettland och Irland, emigrerar nu stora delar av den arbetsföra befolkningen i krisens spår.

Denna sociala kris och katastrof är den direkta baksidan och konsekvensen av den politik som har lugnat bankerna och finansmarknaden tillfälligt. Men sociala kriser kan leda till sociala explosioner.

Under krisens tryck faller regeringar och politiska system. Ja hela stater, som Spanien, svajar under krisens tryck. Krisen blir allt mer en politisk kris med växande brutal högerextremism i länder som Grekland och Ungern men också ett växande folkligt motstånd mot finanskapitalets härjningar som leder till en starkare vänster i länder som Grekland, Spanien och Irland. I flera länder ritas nu den politiska kartan om. Gamla etablerade partier och makteliter sopas undan. Den sociala och politiska krisen växer även när den akuta ekonomiska krisen i finanssystemen har stillats. De olika kriserna påverkar självfallet varandra.

Men den ekonomiska krisen är inte över. Staternas skuldberg växer. Många banker har stora hål i sina balansräkningar. Åtstramningen som anbefalls från EU leder till recession i flera länder. EU har bara skjutit krisen framför sig på finansmarknadens villkor. De grundläggande ekonomiska obalanser som euron har bidragit med kvarstår dessutom. En gemensam räntenivå och växelkurs för ekonomier i helt olika skick är fortfarande en usel idé. Den akuta ekonomiska krisen lär därför komma tillbaks om inte kursen läggs om, skulder skrivs ner, banker får ta ansvar för egna handlingar och euron överges.

Sverige har klarat sig hyggligt i denna kris. Men flera av de misstag som har gjorts i eurozonen görs även här. Bankerna gör enorma övervinster och ökar utdelningarna med miljarder trots varsel och ökande arbetslöshet. Detta agerande belönar regeringen med en sänkt bolagsskatt som framför allt gynnar just storbankerna.

Nödvändiga åtgärder för att öka sysselsättningen, motverka lånebubblan och tygla spekulationen vidtas inte. Förslagen finns där, investeringar för fler jobb, ökat bostadsbyggande, skatt på transaktioner, bankdelning och hårdare regler mot spekulation. Men regeringen agerar lika slappt mot finanssektorn som de talar tufft. Nu senast har riksgälden mot sin vilja tvingats att låna upp 100 miljarder i utländsk valuta och öka vår statsskuld lika mycket för att Riksbanken ska ha mer pengar till hands om bankernas vinstfest förbyts i kris. En sådan vändning kan komma.

I detta läge måste vänstern bli djärvare. En otyglad finansmarknad skapade krisen i samspel med en illa genomtänkt valutaunion. Vi har lagt en rad konkreta förslag om hur finansmarknaden kan tyglas. Men det är viktigt att tänka större. Demokratisk kontroll över finanssektorn är en del av krisens lösning.

Jonas Sjöstedt, partiledare Vänsterpartiet
Ulla Andersson
, ekonomiskpolitisk talesperson Vänsterpartiet