kolumnen Den havererade budgeten är inte den största utmaningen för Magdalena Andersson. Det är de långsiktiga effekterna av den galna onsdagen som kommer att bli svårast att hantera, skriver Jonas Sjöstedt.
Det var en av de märkligaste dagarna på mycket länge i svensk politik. Magdalena Andersson blev både vald till statsminister och fick avsäga sig uppdraget. De blåbrunas budget släpptes fram av Centerpartiet. Miljöpartiet lämnade regeringen. Sverigedemokraterna jublade, korkade upp champagne och tackade C på sitt twitterkonto. Ingen förstod Centerpartiet när de försökte förklara sitt agerande. Miljoner väljare skakade sina huvuden och undrade vad de egentligen sysslade med i riksdagen.
När Magdalena Andersson nu åter har blivit vald fem dagar senare och faktiskt också kan tillträda som statsminister får hon försöka plocka upp skärvorna efter den galna onsdagen och göra det bästa av situationen. Det är inte helt enkelt. Den tid då Socialdemokraterna faktiskt kunde styra och få igenom sin politik ensamma är sedan länge över. Det är illa att få med sig en blåbrun budget. Klimatpolitiken har blivit enormt försvagad när den borde ha stärkts, viktig tid i omställningen går förlorad. Nödvändiga byggen av lägenheter med lägre hyror stoppas. Det blir trötta skattesänkningar istället för investeringar i en bättre välfärd. Till det kommer prestigeförlusten att få styra med någon annans budget.
Men det är ändå inte den havererade budgeten som är den största utmaningen. Det är de långsiktiga effekterna av den galna onsdagen som kommer att bli svårast att hantera. Tänk om det hade gått som det rimligen borde, att Centerpartiet efter att ha fått igenom sina krav om sämre strandskydd och sämre skydd av skog också hade röstat för budgeten. Då hade vi varit i ett helt annat läge, då hade det funnits ett trovärdigt rödgrönt alternativ inför valet 2022. Det var det som Centerpartiet sköt ned genom sitt agerande, det måste nu byggas upp igen.
På sikt måste partierna kunna sitta vid samma bord och förhandla. Det verkar alla förstå – utom Centerpartiet.
Som opinionsläget nu ser ut så bygger varje trovärdigt alternativ till de blåbruna 2022 på att V, S, C och Mp kan tala med varandra och komma överens. Att regeringen förhandlar åt två håll som man gjort nu med Centerpartiet och Vänsterpartiet är knappast optimalt, på sikt måste partierna kunna sitta vid samma bord och förhandla. Det verkar alla förstå – utom Centerpartiet.
C har istället hittat på ett eget regeringsalternativ ”den breda mitten” som ingen förstår vad det är – för att det inte finns. Mitten i svensk politik framstår allt mer som en öde och ensam plats. Det är därför Centerpartiet har så svårt att förklara sig. Om partierna hade kunnat enas bakom samma budget denna gång så hade det varit ett steg på vägen mot framtida förhandlingar och att skapa ett trovärdigt alternativ för att styra Sverige, det var det som Centerpartiet sköt ned.
Centerpartiet framstår allt mer som ett parti som bränner broar till andra. Vem kan lita på Centerpartiet efter det som skett? Allvarligast för partiet är nog att även väljarna får allt svårare att begripa det och lita på partiet. Centerväljarnas ovilja mot SD är enorm, känslorna gentemot V är mer ljumma.
Annie Lööf har byggt hela sin trovärdighet på att vara tydligt borgerlig, men inte vara beredd att ge makten till ett rasistiskt parti med tydliga rötter i fascism och nazism. Men hur ska man kunna lita på det när Centerpartiet nu har släppt fram en budget som SD har förhandlat och när man inte vill prata med partier som är helt nödvändiga för att styra Sverige utan inflytande från SD? Fortsätter Centerpartiet agera som de gör nu kan Annie Lööf gå till historien som den som beredde vägen till makten för Sverigedemokraterna.
I alla andra nordiska länder sitter motsvarigheten till Centerpartiet och Vänsterpartiet vid samma bord och förhandlar med varandra. Inte för att man så gärna vill, utan för att det är nödvändigt för att styra sitt land och få inflytande. Så ser det verkliga politiska läget ut i Sverige också, det har Vänsterpartiet redan accepterat.
C och V styr en rad kommuner tillsammans. Partiernas medlemmar har kampanjat tillsammans inför folkomröstningarna om kärnkraft om EMU. Redan för flera årtionden sedan gjorde V och C upp med Socialdemokraterna i riksdagen om den långsiktiga energipolitiken. Sedan dess har Vänsterpartiet växt och blivit mer inriktat på praktiska politiska resultat, Centerpartiet har samtidigt blivit mer marknadsliberalt och högerinriktat i den ekonomiska politiken.
Annie Lööfs ovilja att tala med vänstern är ett nytt påfund. Centerpartiets argument för att släppa fram en blåbrun budget och bjuda SD på partiets största sakpolitiska framgång hittills är att Vänsterpartiet förhandlat fram förbättringar för de sämst ställda pensionärerna. Det är en argumentation som är så bisarr att den är svår att förhålla sig till. Det framstår mer som en hämnd för att Vänsterpartiet stoppade marknadshyrorna och satte januariavtalet ur spel. Men att ha olika åsikter om ekonomisk politik är en sak, en annan att släppa fram ett rasistiskt parti som öppet hyllar länder med auktoritär utveckling. När Centerpartiet klumpar ihop SD med Vänsterpartiet som två extrema ytterkantspartier så har det egentligen bara en enda effekt, att SD normaliseras.
Förtroende är viktigt i politiken. Pengar och självförtroende har Centerpartiet gott om, men partiet har effektivt rivit ned förtroendet för sig själva hos andra partier. Nu är man dessutom på väg att skada sitt förtroende hos väljarna där många har sett dem som en pålitlig stoppkloss mot extremhögern och det enda alternativet för en civiliserad borgerlighet. Men nu sprider sig tvivlet. Hur ska man kunna lita på Centerpartiets motstånd mot SD när de samtidigt blockerar alternativet till ett blåbrunt styre?
Nu finns det ett tydligt blåbrunt regeringsalternativ, M och KD anammar allt mer av SDs retorik och verklighetsbild. De har fått igenom en gemensam statsbudget, tack vare C. Väljarna kommer att vilja veta vad alternativet är till de blåbruna, om det beskedet inte ges försvagas möjligheten för rödgröna partier att vinna valet. Ansvaret för det vilar i så fall tungt på Centerpartiet. Efter valdagen kommer partierna ändå att behöva sätta sig ned och tala med varandra. Centerpartiet kan försöka skjuta nödvändiga vägval framför sig genom att fantisera om ”den breda mitten”, men det förändrar inte den politiska verkligheten. Däremot skapar det oklarhet om alternativet till ett blåbrunt styre.
Annie Lööf har målat in sig i ett hörn. Hon riskerar att bli den som agerar så att SD kommer till makten i Sverige. Om hon inte vill det är det dags för Centerpartiet att försöka ta sig ur de låsningar som man själva har skapat. Det är inte bara möjligt, det lär bli nödvändigt. Det lär även bli Magdalena Anderssons största utmaning.
Jonas Sjöstedt är före detta partiledare för Vänsterpartiet och kolumnist hos Dagens Arena.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
