Det ska fan vara vänsterpartist. Efter en utmärkt start som ny partiledare – Jonas Sjöstedt vann snart sagt alla av de många minidebatter som Sveriges Radios Studio Ett bjöd in honom till och i vissa opinionsmätningar rusade partiet runt på siffror nära tio procent – ligger partiet stilla strax över fem procent. Det vill säga mycket nära de ”katastrofsiffror” som i förlängningen tvingade Lars Ohly att avgå.

Opinionssiffror säger aldrig hela sanningen, och långt ifrån val är de inga intäkter för slutresultat. Men innan någon kommer på ett bättre sätt är mätningarna det enda vi har. Det finns många potentiella anledningar Vänsterpartiets återgång till de beskedliga valförutsägelsernas dal.

Är det på grund av att den tidigare så lugna och behärskade partiledaren förvandlades till en skällande fullblodsterrier under SVT:s partiledardebatt? Eller att allt ljus hamnat på Stefan Löfven sedan Socialdemokraterna tvättade bort krisstämpeln? Att ovanligt många mainstreamjournalister varit ovanligt kritiska mot regeringen, och därigenom dragit undan mattan för V:s kritik?

Oavsett anledning är det svårt att se att det skulle handla om politiken. För trots det låga opinionsstödet är det frågan om Vänsterpartiet någonsin haft så mycket medhåll i så stora delar av folklagren. Till och med DN:s Peter Wolodarski tycker som Vänsterpartiet när det gäller eurokrisen. Och Expressens ledarsida vill se över möjligheterna till att göra stora vinster inom välfärdssektorn. För att inte tala om alla de miljoner medborgare som efter Carema-skandalen vill avskaffa dem helt och hållet.

I går tog V tillfället i akt att lansera ett förslag för att göra just detta. Vård, skola och omsorg ska befrias från kommersiella intressen. Den fria etableringsrätten avskaffas – det ska vara upp till skattebetalarna, via valda församlingar, att avgöra var det finns behov av till exempel en ny vårdcentral. Däremot ska valfriheten finnas kvar, och partiet vill se ökad brukar- och personalmakt.

Med utspelet kliver Vänsterpartiet (förhoppningsvis) in i debattens mittpunkt igen, och det var en självsäker och ödmjuk Jonas Sjöstedt som talade i Almedalen. Borta var det hetsiga humöret, i stället minde vänsterledaren om en gammaldags frikyrkopastor.

Löftet om avskaffade vinster sätter också press på Stefan Lövfen. LO, som dessutom har ena handen i Fredrik Reinfeldts jobbpaktsficka, tog nyligen samma beslut på kongressen – samtidigt som Socialdemokraterna är splittrat i vinstfrågan.

Spelar Vänsterpartiet korten rätt kan framtiden innebära fler förslag på verkligt politiskt reformarbete snarare än uppgivna nickningar mot ”marknaden”. Och kanske också de röster partiet alltmer gör sig förtjänta av.