goranzettergren_D

Finansminister Anders Borgs retorik har lyckats lägga krokben både för de politiska motståndarna och för landets ekonomi. Det är ett ovärdigt skådespel, skriver TCO:s chefsekonom Göran Zettergren.

Sveriges ekonomi har bromsat in efter två år av återhämtning. Sysselsättningen tycks ha vänt nedåt medan arbetslösheten stiger. I veckan presenterade regeringen årets vårproposition, vilken allmänt uppfattades som en osedvanligt tunn soppa. De flesta ekonomer efterlyste mer expansiva åtgärder för att stävja krisen.

Den socialdemokratiska oppositionen var naturligtvis också mycket kritisk. Partiets nye talesperson i ekonomiska frågor, Magdalena Andersson, inledde dock sin kommentar med att berömma alliansregeringens politik: ”De har under en period av stor ekonomisk oro upprätthållit stabilitet i de offentliga finanserna. Och ordning och reda i statens finanser kommer också vara en utgångspunkt för allt det jag gör.”

Detta uttalande är minst sagt märkligt för att komma från en nationalekonom och illustrerar det ganska dramatiska paradigmskifte som har ägt rum i svensk politik sedan regeringsskiftet 2006. De båda blocken tycks tävla om vem som är mest återhållsam i den ekonomiska politiken. Den som mot förmodan skulle drista sig att avvika skulle obönhörligen brännmärkas av motståndarsidan. Detta trots att Sverige faktiskt har bland de starkaste offentliga finanserna i världen och därför, till skillnad från många andra länder, faktiskt har ett betydande handlingsutrymme att hålla efterfrågan uppe i ett svagt konjunkturläge.

Efter den kraftiga nedgången i världsekonomin sänkte världens centralbanker räntorna medan nästan alla stater lade om finanspolitiken i starkt expansiv riktning. Enligt OECD:s beräkningar motsvarade de finanspolitiska stimulanserna under 2008 och 2009 mer än 4 procent av industriländernas BNP. Denna samlade expansiva ekonomiska politik visade sig extremt framgångsrik och lyckades vända en världsekonomi i fritt fall i början av 2009 till en tydlig återhämtning bara ett år senare.

Endast tre industriländer stramade åt sin finanspolitik under denna tid: Ungern, Schweiz och Sverige. Den försämring vi faktiskt såg i de svenska offentliga finanserna berodde uteslutande på den automatiska nedgång i skatteintäkter och uppgång i arbetslöshetsrelaterade utgifter som förorsakades av krisen. Den hade alltså ingenting med den faktiskt förda politiken att göra.

När konjunkturen vände upp igen 2010 la de flesta länder om sin politik och började strama åt de offentliga finanserna. Den svenska regeringen gjorde dock precis tvärtom och började bedriva en expansiv politik. OECD är inte ensam i denna bedömning. EU-kommissionen och statliga Konjunkturinstitutet, liksom Finansdepartementet självt, gör precis samma bedömning. Nu står vi enligt Finansdepartementets bedömning inför en ny nedgång i svensk ekonomi och Borg väljer återigen att strama åt politiken.

Anders Borg bromsar i uppförsbackarna och gasar i utförsbackarna. Finanspolitiken destabiliserar därmed ekonomin och förstärker de konjunkturella svängningarna. Även om det säkerligen finns andra faktorer så är det ett faktum att svensk BNP föll betydligt djupare än OECD-snittet 2008-09 men återhämtade sig betydligt snabbare 2010-11. Tillväxten blev till och med så stark att Riksbanken såg sig tvungen att höja räntan i förtid.

I dagsläget förefaller dock Riksbanken ovillig att sänka räntan, trots hög arbetslöshet och en prognostiserad inflation under målet, främst på grund av oro över hushållens skuldsättning. Det är därför troligt att den nuvarande strama finanspolitiken kommer att resultera i en onödigt hög arbetslöshet som riskerar att bita sig fast.

När Magdalena Andersson inte kan låta bli att berömma denna politik är det olyckligtvis inte någon nybörjartabbe, utan ett uttryck för en konsekvent socialdemokratisk politisk strategi ända sedan krisen inleddes.

Den svenska politiska retoriken har lyckats lägga krokben inte bara på de politiska motståndarna, utan även för landets ekonomi. Det är ett ovärdigt skådespel.

Göran Zettergren, chefsekonom TCO