Finansminister Anders Borgs retorik har lyckats lägga krokben både för de politiska motståndarna och för landets ekonomi. Det är ett ovärdigt skådespel, skriver TCO:s chefsekonom Göran Zettergren.
Sveriges ekonomi har bromsat in efter två år av återhämtning. Sysselsättningen tycks ha vänt nedåt medan arbetslösheten stiger. I veckan presenterade regeringen årets vårproposition, vilken allmänt uppfattades som en osedvanligt tunn soppa. De flesta ekonomer efterlyste mer expansiva åtgärder för att stävja krisen.
Den socialdemokratiska oppositionen var naturligtvis också mycket kritisk. Partiets nye talesperson i ekonomiska frågor, Magdalena Andersson, inledde dock sin kommentar med att berömma alliansregeringens politik: ”De har under en period av stor ekonomisk oro upprätthållit stabilitet i de offentliga finanserna. Och ordning och reda i statens finanser kommer också vara en utgångspunkt för allt det jag gör.”
Detta uttalande är minst sagt märkligt för att komma från en nationalekonom och illustrerar det ganska dramatiska paradigmskifte som har ägt rum i svensk politik sedan regeringsskiftet 2006. De båda blocken tycks tävla om vem som är mest återhållsam i den ekonomiska politiken. Den som mot förmodan skulle drista sig att avvika skulle obönhörligen brännmärkas av motståndarsidan. Detta trots att Sverige faktiskt har bland de starkaste offentliga finanserna i världen och därför, till skillnad från många andra länder, faktiskt har ett betydande handlingsutrymme att hålla efterfrågan uppe i ett svagt konjunkturläge.
Efter den kraftiga nedgången i världsekonomin sänkte världens centralbanker räntorna medan nästan alla stater lade om finanspolitiken i starkt expansiv riktning. Enligt OECD:s beräkningar motsvarade de finanspolitiska stimulanserna under 2008 och 2009 mer än 4 procent av industriländernas BNP. Denna samlade expansiva ekonomiska politik visade sig extremt framgångsrik och lyckades vända en världsekonomi i fritt fall i början av 2009 till en tydlig återhämtning bara ett år senare.
Endast tre industriländer stramade åt sin finanspolitik under denna tid: Ungern, Schweiz och Sverige. Den försämring vi faktiskt såg i de svenska offentliga finanserna berodde uteslutande på den automatiska nedgång i skatteintäkter och uppgång i arbetslöshetsrelaterade utgifter som förorsakades av krisen. Den hade alltså ingenting med den faktiskt förda politiken att göra.
När konjunkturen vände upp igen 2010 la de flesta länder om sin politik och började strama åt de offentliga finanserna. Den svenska regeringen gjorde dock precis tvärtom och började bedriva en expansiv politik. OECD är inte ensam i denna bedömning. EU-kommissionen och statliga Konjunkturinstitutet, liksom Finansdepartementet självt, gör precis samma bedömning. Nu står vi enligt Finansdepartementets bedömning inför en ny nedgång i svensk ekonomi och Borg väljer återigen att strama åt politiken.
Anders Borg bromsar i uppförsbackarna och gasar i utförsbackarna. Finanspolitiken destabiliserar därmed ekonomin och förstärker de konjunkturella svängningarna. Även om det säkerligen finns andra faktorer så är det ett faktum att svensk BNP föll betydligt djupare än OECD-snittet 2008-09 men återhämtade sig betydligt snabbare 2010-11. Tillväxten blev till och med så stark att Riksbanken såg sig tvungen att höja räntan i förtid.
I dagsläget förefaller dock Riksbanken ovillig att sänka räntan, trots hög arbetslöshet och en prognostiserad inflation under målet, främst på grund av oro över hushållens skuldsättning. Det är därför troligt att den nuvarande strama finanspolitiken kommer att resultera i en onödigt hög arbetslöshet som riskerar att bita sig fast.
När Magdalena Andersson inte kan låta bli att berömma denna politik är det olyckligtvis inte någon nybörjartabbe, utan ett uttryck för en konsekvent socialdemokratisk politisk strategi ända sedan krisen inleddes.
Den svenska politiska retoriken har lyckats lägga krokben inte bara på de politiska motståndarna, utan även för landets ekonomi. Det är ett ovärdigt skådespel.
Göran Zettergren, chefsekonom TCO
facebook: 137 twitter: 16 
Môcke bra!
”Môcke bra!”…och
hellre 5% inflation med 3% arbetslösa, än tvärt om.
Några frågor:
Förändringen av finansiellt sparande offentlig sektor var ca -6 % 2007-2009 enligt finanspolitiska rådet 2010 (OECD siffror). Rimligen stimulerade det ekonomin. Den penningpolitiska stimulansen var än större med närmre nollränta och med tanke på att det var exporten som föll så stödde räntesänkningen en lägre valutakurs och därmed exporten. Att förlita sig på räntepolitik har dock skapat kreditexpansion om tio % per år med åtföljande stigande bostadspriser.Att Sverige har ett strukturellt överskottssparande genom bytesbalansöverskottet torde i sig inte innebära att regeringen inte stimulerade.
Du måste skilja på faktiskt och strukturellt (eller konjunkturrensat) sparande och mellan ”automatiska stabilisatorer” och aktiv finanspolitik.
Under 2008 och 2009 försämrades det faktiska sparandet med 4,5% av BNP medan det strukturella sparandet förbättrades med 0,7%. Vilket betyder att de offentliga finanserna tog en del stryk på grund av krisen men att den aktiva finanspolitiken var åtstramande. 2010 och 2011 har vi det omvända. Det faktiska sparandet förbättrades 1% medan det strukturella försämrades med 0,7. alltså en expansiv politik. I år räknar OECD återigen med en (liten) försvagning av faktiskt sparande och en viss förbättring av det strukturella. Allt enligt senaste OECD-statistiken.
Det är sant att svensk ekonomi gynnades mycket kraftigt av penningpolitiken och kronans försvagning, liksom av alla andra länders starkt expansiva finanspolitik. Men vi gjorde inte vårt utan friåkte på andra länder.
Det är också sant att finanspolitiken får mindre effekt i Sverige som en liten öppen ekonomi. Men om alla små europeiska ekonomier håller igen blir det kännbara effekter i hela Europa. De europeiska länder som fortfarande kan göra något bör nu vidta åtgärder.
Jag förstår inte riktigt. I det totala sparandet som du anger ingår både privat och offentligt (och stimulans innebär att offentlig konsumtion/investeringar ersätter ökat privat sparande/lägre konsumtion) och bytesbalansöveskottet vad jag förstår. I bedömningen av om Sverige stimulerat eller inte borde man väl ta hänsyn till bytesbalansöverskottet
………
The budget deficit (BD) equals firms‟ saving (SF) plus household saving (SHH) minus the current account position (CA).
BD = SF + SHH – CA” (Stockhammar)
———
Om då Sveriges bytesbalansöverskott minskar pga minskad export påverkas det totala offentliga underskottet positivt, samtidigt som den inhemskt orienterade stimulansen verkar Det strukturella sparandet minskar om bytesbalansen visar lägre överskott, men stimulansen finns där sett i relation til urprungligt överskott.
Min sista fråga avser de ingående delarna i ‘sparandet’, jag har inte siffrorna tillgängliga, med tanke på att bytesbalansöverskottet i sig inte direkt genererar jobb i Sverige utan innebär kapitalexport och likaså om importen faller mer än exporten eller kapitalutflödet minskar så ökar den delen av sparande. Jag uppfattar mao att man måste analysera delarna av sparandet för att kunna uttala sig om huruvida finanspolitiken stimulerat svensk ekonomi i en situation med bortfall av utländsk efterfrågan, som inte kan stimuleras på annat sätt än minskade priser genom räntepolitikens påverkan på valutan.
http://www.riksbank.se/upload/Dokument_riksbank/Kat_publicerat/Artiklar_PV/pv04_1_artikel1.pdf
Lösryckt ur sammanhanget kring hur mått på strukturellt sparande kan användas vill jag ändå citera:
”Ett förbättrat strukturellt sparande anses återspegla en kontraktiv
finanspolitik som har en återhållande inverkan på efterfrågan.
Poängteras bör dock att finanspolitikens inriktning, mätt på detta
sett, inte ger någon vägledning om vilken effekt finanspolitiken mer
exakt har på efterfrågan. För att studera effekten av olika finanspolitiska
åtgärder på hushållens beteenden, på BNP och på prisnivån
krävs mer avancerade ekonomiska och statistiska modeller.
Förändringen av det strukturella sparandet ska därför i första hand
användas som en indikator på finanspolitikens efterfrågestimulans ”
Göran Zettergren får stöd i kritiken att Borgs politik är pro-cyklisk av Lars Calmfors, dock utan närmre analys/belysning av innehållet i stimulering/brist på stimulering.
http://www.dn.se/ledare/kolumner/dampa-dogmatismen
Var finns landets alla skärpta och kunniga ekonomer i debatten? Gömmer de sig på universiteten bakom en obskyr fernissa av ‘expertis’? ‘Forskningen visar….’
——–
De teorier som ligger bakom nationalekonomin är omtvistade och olika läger finns och för att en meningsfull politisk-ekonomisk debatt/information/analys ska ske borde herrar ekonomer avstå från den prestigefulla ‘forskningen visar…’ och istället visa på otillräckligheten i ideerna, det omtvistade i olika teorier och delta i den allmänna diskussionen.
——–
Jag erkänner villigt att en fil kand i statistik och samhällsekonomi är otillräckligt, särskilt när jag inte arbetat inom området, för att göra självständiga analyser, men när sjutton ska den samlade ekonomkåren börja besvära sig med att föra en offentlig debatt?
———-
Visserligen kan hävdas att folk inget begriper, men å andra sidan visar herr Krugman i New York Times hur komplex teori och analys kan klargöras på ett relativt begripligt och enkelt sätt utan att göra våld på den bakomliggande kompexiteten.
Herr Krugman påpekar dessutom att IS-LM analys idag ger bästa möjlighet att förstå krisläget…..basal nationalekonomi med andra ord, medan de senaste trettio årens nationalekonomi inte producerat något av värde….
———–
Upp till kamp herrar nationalekonomer. Nationalekonomiska teorier är inte värderingsfria, är inte av samma karaktär som naturvetenskaperna och ‘bakom var statsman står en sedan länge avliden nationalekonom’, som Keynes uttryckte det.
Att producera några enstaka specialiserade ariklar i nationalekonomiska skrifter torde inte påverka världens gång eller rättfärdiga landets nationalekonomiska och ekonomiskt historiska institutioner.
För tydlighetens skull -även jag anser den förda politiken procyklisk ända sedan 2006, med de skattesänkningar man då trodde låg på toppen av den dåvarande högkonjunkturen vilket fick riksbanken höja räntan, men sedan gick det ju riktigt illa 2008, så tidigare sänkningar var plötsligt kontracykliska. Man kan däremot beklaga att riksbanken fick dra det stora lasset med resulterande kreditexpansion utan åtgärder från regeringen för att bromsa privatlån för bostäder och utan investeringsstimulanser via statsbudgeten att komplettera den monetära politiken med. Likaså är ju jobbidragen med fokus på de relativt välbeställda förfelat ur stimueringssynvinkel jämfört med mer konsumtionsbenägna grupper. FInanskrisen, de svenska bankernas behov att förbättra balansräkningen och behovet ge krediter till svenska storföretag liksom bankkrisen i Baltikum har naturligtvis lagt hämsko på stimulanser och den situationen kan snart föreligga ånyo vid en europeisk kris. Nog om detta. Jag undrar när vi får se den nye finanspolitiske talespersonen lägga ut texten i media och artiklar om hur hon ser på den ekonomiska politiken sedan 2006. Allt kan väl ändå inte lämnas till reklambyråer att formulera frö att komma igenom mediabrus med klatschiga slagord? Nu har ju både Calmfors och Zetterström jämnat vägen för kritik….