Bild: Svenskt Näringsliv

När den svenska arbetsmarknadsmodellen firas ser man dess framgångar i form av högt arbetskraftsdeltagande, relativt hög tillväxt och strukturomvandling. Men modellens baksida blir allt tydligare. Den höjer tröskeln in på arbetsmarknaden och verkar exkluderande för de som vill etablera sig på arbetsmarknaden.

Den svenska arbetsmarknadsmodellen omhuldas av många, ja rent av de flesta. Men den är inte utan skönhetsfläckar. Den karaktäriseras bland annat av hög, men sjunkande, kollektivavtalstäckning. Därtill en lönebildning utan statlig inblandning, men som via 70-talets lagstiftning, har inbyggda obalanser som kvarstår idag.

När våra statliga myndigheter för några år sedan slutade med att, i arbetsmarknadsstatistiken, gömma undan stora grupper arbetslösa i den tidens förtidspensionering, AMS-åtgärder eller sjukskrivning blev det väldigt uppenbart att modellen har brister. Utanförskapet blev tydligt. Modellen värnar insiders.

Den svenska arbetsmarknadsmodellen har bidragit till att skapa en tudelad arbetsmarknad. En trygg tillvaro för de som har jobb men desto mer osäker för de som inte är fast etablerade på arbetsmarknaden.

I princip alla försök att, antingen via lagstiftning eller via kollektivavtal, sänka trösklarna in på arbetsmarknaden bekämpas. De fackliga organisationerna agerar i motsatt riktning. Färska exempel på detta är de LO-fackens krav på så kallade jämställdhetspotter, högre lägstalöner och begränsningar av visstidsanställningar i den pågående avtalsrörelsen.

Kraven förs fram utan hänsyn till företagens konkurrenskraft och tillväxtförmåga och utan hänsyn till de effekter kraven får på grupper med svagare ställning på arbetsmarknaden. Ansvarskänslan och solidariteten sträcker sig inte utanför medlemskretsen.

Att pressa upp lägstlönerna har varit ett effektivt sätt att rationalisera bort lågproduktiva jobb. Det är inte konstigt, högre lön innebär att tjänsterna måste vara mer kvalificerade och produktiva för att någon ska ha råd att betala för dem. För höga lägstlöner ger färre chansen att få ett jobb och skaffa sig erfarenhet på arbetsmarknaden. Resultatet av höga lägstlöner blir att ett antal arbetstillfällen försvinner.

Att begränsa visstidsanställningar, eller att försvåra deltidsanställningar, riskerar leda till samma resultat. Det är 4-6 gånger vanligare att personer som lämnat arbetslöshet för en anställning har fått en visstidsanställning än en tillsvidareanställning. Lägg till att under det senaste året har cirka 300 000 personer gått från en visstidsanställning till en tillsvidareanställning.

Visstidsanställningarna fungerar med andra ord som en språngbräda in på arbetsmarknaden. Störst förlorare på begränsningar i möjligheterna att använda visstidsanställningar skulle bli de arbetslösa. Alternativet till visstidsanställning är inte alltid tillsvidareanställning. Alternativet kan vara ingen anställning alls.

Självklart är högre lön något som de som har ett jobb eftersträvar och självklart vill många av de som är visstidsanställda ha en tillsvidareanställning. Men detta kan ske utan att priset måste betalas i form av högre arbetslöshet.

Under allt för lång tid har både politiker och fackföreningar klätt på arbetsgivaren så mycket ansvar och förpliktelser att det fått effekter i form av att många företagare ogärna växer genom att öka antalet anställda. Risken och ansvaret upplevs för stort.

I Tillväxtverket studie över tillväxthinder (2011) framkommer det att de allra minsta företagen är mest negativt inställda till att växa genom att öka antalet anställda. Men även bland de lite större småföretagen, som redan har rutiner och erfarenheter som arbetsgivare, finns en relativt stor andel som helst växer utan att öka antalet anställda. Detta är särskilt allvarligt eftersom den tid då de stora företagen på egen hand fixade sysselsättningen är förbi. Småföretagen blir allt mer viktiga både för sysselsättningen och för tillväxten.

Att klämma åt arbetsgivare upplevs säkert som en seger i vissa läger. Men om ambitionen är full sysselsättning är det snarast en pyrrhusseger.

För att utveckla den svenska arbetsmarknadsmodellen till att bli inkluderande och även kunna betraktas som framgångsrik i ett sysselsättningsperspektiv krävs förändringar som gör det attraktivt för företag att växa genom att öka antalet anställda.

Därtill krävs ett perspektivskifte.

Nämligen insikten om att arbetsgivare i första hand är människor och inte juridiska personer. Det är en människa, inte ett organisationsnummer, som tar beslut om investeringar, tillväxtsatsningar och rekryteringar. Den människan måste uppfatta förutsättningarna som attraktiva för att våga göra det offensiva valet och för att risktagandet inte ska framstå som för stort.

Carina Lindfelt, chef för Svenskt Näringslivs avdelning för arbetsmarknadsfrågor.
Patrik Karlsson, arbetsmarknadsexpert på Svenskt Näringsliv.

Fotnot: Det här är nionde delen i Dagens Arenas debattserie om arbetsmarknadspolitiken. Läs de föregående inläggen från Folkpartiet, Socialdemokraterna, Moderaterna, Vänsterpartiet, Centerpartiet, Miljöpartiet, Kristdemokraterna och LO. Läs även Josefins Brinks (V) replik på Penilla Gunther (KD) samt Penilla Gunthers svar.