Svensk alliansfrihet och neutralitet kan även i framtiden utgöra en balanserande faktor i vår region. Men det förutsätter ett respektingivande försvar.

Uppgifterna om en undervattensfarkost i Kanholmsfjärden är som att förflyttas till 1980-talets ubåtskränkningar under det kalla krigets sista skälvande år.

Om det rör sig om en kränkning av svenskt territorium är det självfallet mycket allvarligt. Men det finns många skäl att hålla huvudet kallt. Inte bara för att Expressens Niklas Svensson övervakar och rapporterar från Stockholms skärgård direkt från en helikopter. Utan också för att vi inte vet så mycket.

Om inte annat är det något 80-talets ubåtskränkningar lär oss. Det ligger en fara i att göra analyser och dra slutsatser i stundens ingivelse och i ett upphetsat läge. Vilket flera granskningar av hur Sverige hanterade händelserna under denna tid illustrerar med all önskvärd tydlighet.

Även statliga utredningar har underkänt ubåtskommissionens slutsatser från 1983, med bland andra Carl Bildt och Sven Andersson, där Sovjetunionen utpekades. Det fanns inte stöd för den slutsatsen slog senare utredningar fast.

Indicier om ubåtar från Nato komplicerar också bilden. Däremot har vissa ljudinspelningar av påstådda ubåtar kunnat artbestämmas: det var fråga om minkar! 80-talets ubåtsincidenter är fortfarande en infekterad politisk historia.

Men vi befinner oss nu i en ny säkerhetspolitisk situation. Sveriges nuvarande försvarspolitik formades efter murens och kommunismens fall. Kalla kriget var då historia. Konflikter i vårt närområde tämligen osannolika. Den svenska försvarspolitiken omformades.

Sverige bantade försvarskostnaderna. Det var fråga om en bred överenskommelse från socialdemokrater till moderater. Särskilt uppseendeväckande var beslutet att avskaffa den allmänna värnplikten.

I dag är läget annorlunda. 25 år efter murens fall agerar Ryssland på ett helt nytt och mer aggressivt sätt. Annekteringen av Krim och Putins agerande i östra Ukraina vittnar om att Ryssland är en stormakt som vill och ämnar ta tillbaka förlorade territorier och inta en position i det internationella systemet.

Vi har sett hur ryskt flyg agerar på ett synnerligen provocerande sätt gentemot Sverige. Ryssland har medvetet kränkt svenskt luftrum. Detta mönster är alarmerande. Även om vi inte i dagsläget hotas av Ryssland lever vi inte i en konfliktfri omvärld. Sveriges utrikespolitiska strategi bör utgå från samtal, dialog och diplomati. Men den kräver också försvarsförmåga.

Synen på det svenska försvaret håller redan på att revideras. Försvarsberedningen som presenterade sin analys i maj 2014 menade att försvarets operativa förmåga måste öka. Det kommer att kosta.

Det är uppenbart att den så kallade incidentberedskapen måste förstärkas. Men även försvarets uthållighet på djupet behöver förstärkas. Övergången till en yrkesarmé är problematisk av en rad skäl.

På sikt är det troligt att ett sådant försvar måste kompletteras med någon form av värnplikt. Till detta kommer Sveriges nationella katastrofberedskap. Sommarens brand i Västmanland visade att den lämnar mycket övrigt att önska. Allt detta hänger förstås samman.

Ubåtsincidenten föregicks av en övning i svenska vatten där Natolandet Nederländerna deltog. Många på den borgerliga kanten ropar nu på ett svenskt Natomedlemskap. Det vore oklokt. Och vi är redan nära knutna till Nato utan att vara medlemmar.

Svensk alliansfrihet och neutralitet kan även i framtiden utgöra en balanserande faktor i vår region. Det förutsätter dock ett respektingivande svenskt försvar.

Oavsett om det är ubåtar i Sveriges skärgård. Och vilket land de i så fall eventuellt kommer ifrån.