Sandro_scocco_arena

Storföretag missgynnas och skenföretagande i småföretag uppmuntras. När den borgerliga alliansen tar strid för dagens utformning av 3:12-reglerna bidrar de till att skatteplanering sätts framför innovationskraft och tillväxt, skriver Sandro Scocco, chefsekonom på tankesmedjan Arena Idé.

Oppositionen har tidigare hotat att yrka på en misstroendeförklaring mot regeringen över försämringar i de så kallade 3:12-reglerna. Regeringen har nu backat i frågan för att undvika en regeringskris.

Diskussionen har dock mest kommit att handla om det politiska spelet och inte sakfrågan, d.v.s. om dagens utformning av 3:12-reglerna är ändamålsenlig.

Dagens regler strider mot de ursprungliga intentionerna när systemet infördes, de missgynnar stora företag och de ger perverterade incitament till småföretagande där en kommersiell affärsidé saknas. De behöver därför reformeras.

En traditionell skattepolitisk utgångspunkt är att alla former av inkomster ska beskattas lika, oavsett om inkomsten kommer från kapital eller arbete. Så är det dock inte i idag.

Sverige har sedan 1990/91 ett så kallat dualt inkomstskattesystem. Kapital och arbetsinkomster skattas var för sig med olika skattesatser. Inkomstskatten på kapitalinkomster är alltid 30 procent, medan den på löneinkomster är upp till cirka 55 procent beroende på inkomst och kommunalskatt.

När förändringen genomfördes var regeringen väl medveten om att man skapade starka incitament för företag med få ägare, så kallade fåmansbolag, att omvandla arbetsinkomster till skattegynnade kapitalinkomster.

För att förhindra detta infördes 3:12-reglerna. Avsikten med reglerna var att aktiva delägare skulle få lika hög skatt på sina arbetsinkomster som motsvarande löntagare, samtidigt som incitamenten till investeringar inte skulle vara annorlunda än de som gäller för större aktiebolag med många ägare.

Enligt Konjunkturinstitutet (2003) lyckades man relativt väl med detta fram till början på 2000-talet. De varnade dock angående ett utredningsförslag som föreslog att göra reglerna mer generösa, »De föreslagna reglerna riskerar därmed att leda till större snedvridningar i investeringarnas fördelning mellan olika företag.«.

Småföretag är en omistlig del av näringsstrukturen, men det är uppenbart problematiskt att exakt samma arbete har så dramatiskt olika skattekonsekvenser.

Forskarna Annette Alstadsæter och Martin Jacob (2012) skriver nästan ett årtionde senare i Ekonomisk debatt att reglerna efter detta ständigt gjorts mer generösa och att »Vi finner dock klara belägg för att reglerna utnyttjas i skatteplaneringssyfte«.

Poängen kan göras väldigt enkel.

  • En person som äger ett företag och som efter skatt tar ut cirka 45 000 kronor i inkomst kommer att betala cirka 22 procent i inkomstskatt (genom att kombinera en lön under den statliga skatten och aktieutdelning enligt 3:12-reglerna).
  • En anställd med motsvarande nettoinkomst skulle däremot betala en inkomstskatt på 38 procent (en månadslön på drygt 70 000 kronor).

Småföretag är självklart en omistlig och helt central del av näringsstrukturen, men det är uppenbart problematiskt att exakt samma arbete har så dramatiskt olika skattekonsekvenser beroende på om det på pappret är en »kund« eller arbetsgivare som är uppdragsgivare.

Det är närmast märkligt att inte fler höginkomsttagare och arbetsgivare valt företagslösningen.

Möjligtvis kan det tolkas som en hög uppskattning av den större tryggheten arbetsrätten ger en anställning. Det är också möjligt att arbetsgivare föredrar hundra anställda framför hundra småföretagare som arbetskraft.

De betydande »skattevinster« som finns i denna typ av företagande kommer dock i förlängningen urholka det traditionella anställningsavtalet för höginkomsttagare, särskilt om arbetsrätten försvagas.

Det kommer förvisso att öka företagandet, men det blir ett skenföretagande utan någon kommersiell affärsidé som skadar tillväxten och urholkar statsfinanserna.

Att stimulera småföretagande som bara bygger på skattevinster är inte en långsiktig hållbar näringspolitik – om inte målbilden är Grekland.

Länder med hög andel småföretagare som Grekland och Italien karakteriseras just av detta. Låg tillväxt på grund av svag produktivitetsutveckling (tillväxt som bygger på ökat värde per timme) och svaga statsfinanser.

För produktivitetsutvecklingen är forskning och utveckling (FoU) helt avgörande. Sverige har idag en framskjuten position internationellt när det gäller FoU. Det är dock i storföretagen, och inte vare sig småföretagen eller staten, som står för den större delen av FoU-investeringarna. Det är därför viktigt att också stora företag ges goda och rättvisa förutsättningar att utvecklas.

De utgångspunkter som gällde vid införandet av det duala inkomstskattesystemet förefaller fortfarande i högsta grad vara giltiga.

Tillväxt och statsfinanser tjänas bäst om det råder neutralitet mellan stora och små företag samt anställdas och småföretagares arbetsinkomster. Därför behöver 3:12-reglerna reformeras.

Från borgerliga oppositionens sida hade det varit en betydligt bättre näringspolitik att tillåta försämringarna i 3:12-reglerna, men givet att motståndet gällde just skattehöjningen, istället kräva motsvarande skattesänkning för företagen med tydliga positiva tillväxteffekter.

Ett naturligt fokus hade då varit skattelättnader på investeringar och FoU. Att stimulera ett småföretagande som bara bygger på skattevinster är inte en långsiktig hållbar näringspolitik – om inte målbilden är Grekland.

Lyssna också på Vad är 3:12-reglerna här: