Sambandet mellan skattesänkningar och klimatpåverkan är en besk sanning som inget riksdagsparti verkar vilja svälja. Definitivt inte de vanliga skattesänkarpartierna, men inte heller de rödgröna. Ändå är det en obestridlig konsekvens av det faktum att den offentliga sektorn är mer klimateffektiv än hushållen. Sjukvård, skola och parkskötsel är helt enkelt inte lika klimatfarliga verksamheter som hushållens köp av energi, transporter, mat, prylar och så vidare. De exakta proportionerna är svåra att fastställa, men det finns numera relativt bra underlag.

För det första gäller att uppskatta Sveriges utsläpp ur konsumtionsperspektiv – alltså att tillskriva slutkonsumenten av varor och tjänster de utsläpp som varorna och tjänsterna har orsakat. I den officiella statistiken bokförs utsläppen i stället på producenten, vilket är enklare rent metodmässigt men ger en orättvis bild. Exempelvis får det den absurda konsekvensen att om Sverige lägger ner ett vattenkraftverk och i stället köper motsvarande mängd el från danska kolkraftverk så anses Sveriges utsläpp minska eftersom utsläppen inte sker inom våra gränser.

Sofistikerade modeller har utvecklats för att mäta utsläppen i varje led för alla varor som till slut når konsumenter i Sverige, och för att dra av utsläppen från de varor som tillverkas här men går på export. Den senaste vetenskapliga rapporten på området, Global Carbon Footprint publicerad av Nordiska rådet i november 2010, visar två mycket intressanta saker. För det första att Sveriges utsläpp ur konsumtionsperspektiv är hela 65 procent högre än vad som redovisas officiellt (116 i stället för 70 miljoner ton koldioxidekvivalenter år 2004). För det andra att vårt lands utsläpp fortsätter att öka, tvärtemot regeringens påståenden om att Sverige har brutit sambandet mellan tillväxt och utsläpp. Utsläppen var högre 2004 än 2001, som var högre än 1997. Den så kallade frikopplingshypotesen stämmer därmed inte ens för anhängarnas paradexempel, Sverige.

Enligt rapporten ”An Analysis of Sweden’s Carbon Footprint”, författad av forskare vid Stockholm Environment Institute och publicerad av Världsnaturfonden 2008, står hushållen för hela 76 procent av de konsumerade utsläppen i Sverige, medan offentliga sektorn står för 14 procent. Om uppgifterna kombineras med data om offentliga sektorns inkomster minus transfereringar tillbaka till hushållen och hushållens disponibla inkomster kan närmevärden fastställas för sektorernas ”utsläppsintensitet”, alltså utsläpp per krona. Då kan vi se att varje miljon kronor som hushållen förfogar över orsakar utsläpp på omkring 70 ton växthusgaser, medan en miljon i offentliga sektorn ”bara” orsakar utsläpp av 19 ton.

Detta tyder på att varje krona som skatten sänks kommer att åstadkomma närmare fyra gånger större utsläpp än om den hade stannat kvar i offentliga sektorn. Eftersom alliansregeringen nu är uppe i skattesänkningar på omkring 125 miljarder kronor kan vi förmoda att det har bidragit till att höja Sveriges utsläpp med cirka 6,4 miljoner ton per år. Det är ingen oskyldig siffra utan motsvarar omkring 5,5 procent av de totala utsläppen.

Naturligtvis är detta räkneexempel förenklat. Det är inte säkert att marginaleffekten är densamma som genomsnittseffekten och det spelar givetvis roll vilka skatter som sänks. Men trots osäkra data och viss förenkling kan jag inte se att inte grundresonemanget skulle hålla: Att skattesänkningar ger högre utsläpp. Det säger oss något viktigt om hur en kommande klimatomställning måste se ut. Vi kommer att kunna slösa på sjukvård, omsorg, skolor, kultur och idrott men måste hitta vägar att minska konsumtionen av prylar, energi och resor. Det ställer dagens kapitalistiska tillväxtsamhälle inför svåra prov, men borde inte låta alltför avskräckande för de rödgröna. Ändå verkar som sagt alla riksdagspartier rygga tillbaka inför den sanningen.

Rikard Warlenius, frilansskribent.