Läraren Eva Svartkrut vill inte ha tillbaka ordningsbetygen.

debatt Ordningsbetyg kommer inte lösa skolans problem. Snarare skapa fler, menar läraren Eva Svartkrut.

Apropå det här med ordningsbetyg. Jag erkänner. Visst har det hänt att jag varit trött på elever som inte kunnat hålla ordning på sitt material eller sig själva och visst har jag försökt hitta lösningar och strategier för att hjälpa eleverna, men inte alltid lyckats hitta lösningar som är tillfredsställande för alla parter. Varför? För att vissa elever har uttalade svårigheter med detta och det spelar ingen roll hur mycket jag tjatar på eleven om hen inte har förmågan.

Men då kommer borgarna med Liberalernas Jan Björklund i spetsen med det ”briljanta” förslaget att införa ordningsbetyg, som tillsammans med kvarsittning, avvisning, avstängning och tvångsförflyttning ska ge ordning och reda, bättre arbetsro och bättre måluppfyllelse trots att forskning och beprövad erfarenhet säger något helt annat.

Enligt skolforskaren John Hatties metastudie är goda relationer mellan lärare och elever och höga förväntningar några av de avgjort viktigaste framgångsfaktorerna för att eleverna ska lyckas i klassrummet, medan disciplinåtgärder som exempelvis kvarsittning har negativ påverkan på resultaten. De vill alltså införa fler åtgärder, som redan vetenskapligt bevisats ha negativ inverkan på det man vill uppnå.

Allvarligt talat känner jag att det får vara nog med imbecilla hittepåidéer från politiskt håll när det gäller skolan och undervisningen.

Enligt mina erfarenheter efter 18 år som lärare, ger det både bättre arbetsro i klassrummet och högre resultat om vi hjälper de elever som har svårigheter. Jag menar inte att vi ska abdikera som ledare eller att det är fel att tillrättavisa eleverna om de gör fel. Självklart ska vi göra det när det behövs, men det finns så mycket mer man kan göra än att bara tillrättavisa och tala om vad som är rätt och fel. I de allra flesta fall vet eleverna vad som förväntas och vad som är rätt och inte, även när det blir fel. Det finns dock många vägar till samma mål och ansvaret är mitt som pedagog, tillsammans med mina kollegor och elevhälsoteamet att hitta lösningar.
Det är en del i mitt arbete att identifiera svårigheter och hitta vägar förbi dessa. Jag säger inte att det är lätt, för det är det inte alltid. Särskilt inte med de växande gruppstorlekarna och minskade antal resurser som finns att tillgå. Ibland skulle jag behöva ett grupprum för att en elev med koncentrationssvårigheter ska kunna fokusera på sitt arbete och inte få ett utbrott i klassrummet, men lokalerna begränsar mitt val av möjliga åtgärder och anpassningar. Att ständigt tjata på en elev att hålla ordning och fokusera, när hen saknar förmågan är dock som att be en blind analysera en bild utan att kunna se den, eller be en rullstolsburen gå uppför trapporna? Det låter väl rimligt eller?

Allvarligt talat känner jag att det får vara nog med imbecilla hittepåidéer från politiskt håll när det gäller skolan och undervisningen. Vi behöver inte fler disciplinära åtgärder, vi behöver inte heller mer marknadstänk eller flashiga trendande ”mirakelmetoder”. Ej heller fler prov, kontroller eller fler administrativa arbetsuppgifter. Ge oss istället resurser i form av fler utbildade lärare, specialpedagoger, speciallärare, adekvat material, en hanterbar arbetsbörda och ändamålsenliga lokaler så ska ni se att det blir alldeles utomordentlig ordning och reda utan att införa ordningsbetyg.

Det finns ett skriande behov av ökade resurser och minskad arbetsbörda för lärarkåren annars är vi snart en utrotningshotad art. Jag vill inte förlora fler kollegor, som till slut får nog och väljer att göra något annat. Jag personligen vill inte knockas av utmattning en tredje gång, för då är jag inte säker på att jag reser mig igen.

Men hujedamig inte mer resurser, det kostar ju pengar och det finns inte, kanske någon invänder. Jag säger som så, att satsar vi inte på våra barn och ungdomar nu så får vi betala dyrt för det senare, vilket forskningen också visar. En av de största riskfaktorerna för att hamna i utanförskap, kriminalitet, psykisk ohälsa och liknande är att inte klara grundskolan. Så låt oss tillsammans arbeta för att alla ska lyckas.

Alla problem i skolan är inte heller enbart pedagogiska. Det är väl känt att socioekonomiska faktorer, neuropsykiatriska funktionshinder, hemförhållanden med mera är något som i högsta grad påverkar elevernas möjligheter till att lyckas i skolan. I dessa fall krävs gemensamma samhällsinsatser och samverkan mellan skola, vårdnadshavare, socialtjänst, BUP/habilitering och i vissa fall polis för att på bästa sätt fånga upp dessa elever, men där finns alla möjligheter redan idag att samverka för barnens bästa om bara viljan och kunskapen finns. Ja och så var det den där lilla detaljen med resurserna också.

Jag älskar mitt arbete med eleverna. Att se mina elever lyckas är något av det bästa som finns. Just nu känns det dock som att många beslut kring skolan handlar om att få eleverna och oss pedagoger att sätta fokus på misslyckanden och vem ska det gynna? Hand upp alla som skulle trivas med sitt arbete om de gick dit och misslyckades varje dag? Inte så många skulle jag tro, men det är vardagen idag för många elever, som av olika skäl inte når upp till de högt ställda krav som dagens skola ställer på dem utan att tillhandahålla tillfredsställande förutsättningar. Där har vi en av flera orsaker till oordningen i skolan.

Ross W. Greene har skrivit en utomordentligt användbar bok som heter Vilse i skolan Hur vi kan hjälpa barn med beteende problem att hitta rätt. En bok som varje lärare borde ha i sin ägo och som säkerligen en och annan politiker skulle ha nytta av att läsa innan de fattar fler dåliga beslut. En annan bok jag varmt kan rekommendera är professor John Hatties Synligt lärande för lärare, som lämpar sig utmärkt för de som vill ha evidensbaserade svar på frågan hur man kan förbättra elevers studieresultat. Om jag hade högre lön hade jag gärna beställt en uppsättning av dessa böcker och skickat till utbildningsutskottet, men tyvärr tillåter inte min budget det.

Ordningsbetyg kommer inte lösa skolans problem, snarare skapa fler. Nej, ge oss arbetsro på riktigt genom ökade resurser med fler vuxna som stöd för elever med bristande förmågor och särskilda behov, större tilltro till vår förmåga som pedagoger och färre piskor och pekpinnar, vilket skadar såväl pedagoger som elever och inte kommer ge de resultat som eftersträvas. Gör om, gör rätt!

Eva Svartkrut, Lindesberg

Förstelärare

Undervisar i bild och svenska på högstadiet