Mats Svegfors
Mats Svegfors

I dagarna är ledande mediepolitiker på väg att avskaffa licensfinansieringen av public service. Radio- och tv-avgiften ska ersättas av en skatt. Förslaget är ett resultat av uthålliga attacker riktat mot SVT:s och SR:s oberoende ställning, skriver Mats Svegfors, tidigare vd för Sveriges Radio.

Sture Nordhs finansieringsutredning är på väg att enas om att finansieringen av public service ska ske via skatten, dock utan att anslagen ingår i statsbudgeten.

Strävan var under flera decennier att jämställa yttrandefrihetsskyddet i radio och tv med skyddet för tryckta skrifter. Men av olika skäl var det inte möjligt. Vi fick yttrandefrihetsgrundlagen som på viktiga punkter undantar public service från skyddet. I stället ges public service skydd genom en kombination av oberoende licensfinansiering och konstruktionen av den ägarstiftelse som utser styrelserna.

Det som nu sker i Sture Nordhs utredning är, även om det inte tänks så i utredningen, resultat av uthålliga attacker riktade mot Sveriges Televisions och Sveriges Radios starka oberoende ställning. Sambandet med vad som hänt ute i Europa och i USA är uppenbart. Den liberala demokratin och dess institutioner är högerpopulismens stora fiende, det må sedan vara Donald Trumps USA, Viktor Orbáns Ungern eller Vladimir Putins Ryssland.

Hand i hand med politiska intressen går därtill ekonomiska intressen. Med en alltmer kommersialiserad mediemarknad utövar public services avgiftsintäkter en oemotståndlig lockelse på kommersiella medieägare.

Redan den förra public service-utredningen, som tillsattes av Lena Adelsohn Liljeroth (M) 2011 och lämnade sitt betänkande 2012, hade som huvuduppdrag att utreda finansieringen.

Utredningen föreslog skattefinansiering men finansministern stoppade då förslaget. »Varför reparera det som inte är trasigt« resonerade den dåvarande finansministern. Han hade principiella invändningar men ville heller inte tränga in ytterligare sju miljarder kr i de samlade skatteintäkterna.

Det är alltså för att värna public service som skyddet för public service ska försvagas.

Huvudskälet som nu anförs är att den tekniska utvecklingen håller på att underminera licensfinansieringen. Allt färre, sägs det, skaffar tv-apparat och därmed eroderas basen för licensfinansieringen. Det är alltså för att värna public service som skyddet för public service ska försvagas.

Men det är trefalt fel.

  1. När kommersiella tidningsföretag och politiker till höger började sin kampanj mot licensfinansiering ökade fortfarande antalet licensbetalare! Det är så uppenbart att lösningen kom först, problemet som skulle lösas först senare.
  2. Argumentet att människor, unga människor, inte skaffar tv är fel. Förra året betalade 3,5 miljoner hushåll sin avgift. Det är en historiskt sett extremt hög nivå.
  3. Minskningen från föregående år var blott 20 000 hushåll, eller sex promille. Och logiken säger samma sak. Den stora, väggfasta tv-skärmen står högt upp på det nya hushållets önskelista.

Och där finns betalkanaler tillsammans med public service. Försäljningen av tv-apparater, framför allt med stora skärmar, ligger högt. Däremot tappar surfplattor rätt dramatiskt.

Skulle tv-anskaffandet på allvar vika är det en tekniskt sett tämligen enkel förändring av lagen att i apparatbegreppet inkludera surfplattor och större mobiler som används för tv-tittande.

Det är så uppenbart att det sedan ett antal år är ett mål i sig att avskaffa avgiftsfinansieringen , d.v.s. den starkaste komponenten i det institutionella skyddet för public services oberoende.

Så länge avgiftsfinansieringen finns kvar kan intäkterna inte användas för annat än för public service. Med skattefinansiering kan pengarna användas för att stödja vilka medier som helst, exempelvis genom ett vidgat presstöd som går också till de kommersiella tidningsföretag som driver en uthållig kampanj för att ersätta licensfinansiering med skattefinansiering.

Ett sådant presstöd är också exakt vad som har föreslagits av den s.k. Public service-kommissionen, ett lobbyinitiativ som letts av Schibsteds Gunnar Strömblad och finansierats av de kommersiella tidningsföretagen.

Public service har i Sverige funnits sedan 1925. Lika länge har verksamheten licensfinansierats, d.v.s. finansierats med en särskild avgift kopplad till apparatinnehav. Jättelika tekniska utvecklingssteg har tagits under dessa 93 år utan att licensfinansieringen har hotats. I Finland ersattes licensfinansieringen med en skatt.

Trycksvärtan hann inte torka på riksdagsbeslutet förrän YLE drogs in och ned i en politisk malström. Ingen ville det. Men ingen kunde motstå frestelsen när möjligheten väl öppnades. Licensfinansieringen är politiskt robust. Skattefinansiering inbjuder till politisk strid om public service

Licensfinansiering är politiskt robust. Skattefinansiering inbjuder till politisk strid om public service

Likväl: De tekniska förändringarna är stora. Det kan inte a priori uteslutas att detta på sikt leder till att finansieringen behöver förändras. Men marginell brist på licensmedel på kort och medellång sikt kan kompenseras genom marginella tillskott av skattemedel utan att detta principiellt förändrar finansieringsformen.

God tid finns för att ordentligt utreda hur en reviderad avgiftsfinansiering skulle kunna utformas. Likaså finns god tid för att utreda andra former för institutionella garantier för public service oberoende. Det är notabelt att pressens oberoende skyddas genom en egen grundlag.

Public service regleras inte ens genom en egen public service-lag. Viktiga delar av statens reglering av public service sker i dag formlöst.

Sverige har, tillsammans med Storbritannien, världens starkaste public service-medier. Sverige är samtidigt ett av de länder som har svagast skydd för public services oberoende.

  • Avskaffa inte den oberoende finansieringen nu!
  • Låt utreda ett utvecklat skydd för public services oberoende – bl.a. genom an samlad public service-lag!
  • Låt utreda en reviderad avgiftsfinansiering som beredskapsåtgärd!

Mats Svegfors är tidigare vd för Sveriges Radio