folkmordirak

debatt Den 16 mars 1988 vaknade Halabjas invånare upp till det som blev en av de värsta attackerna i det fullbordade folkmordet. Vi sa »aldrig igen« efter al-Anfal och Halabja men dessvärre håller historien på att upprepa sig själv, skriver Roza Khalid, Kurdiska student- och akademikerföreningen. 

 I dag har det gått 30 år sedan Iraks dåvarande diktator Saddam Hussein beordrade en flygattack med kemiska vapen mot den sydkurdiska staden Halabja.

Den 16 mars 1988 är för evigt en svart dag i historien. Det är dagen då Halabjas invånare vaknade upp till det som blev en av de värsta attackerna i det fullbordade folkmordet, al-Anfal.

Irakiska trupper hade, under ledning av Baathpartiets Saddam Hussein, inlett en kampanj för etnisk rensning av kurder. Kurdiska byar brändes ner, människor skickades till koncentrationsläger och massavrättades. Tusentals kurder försvann, en stor del hittades aldrig medan andra grävdes fram ur massgravar flera år senare.

De som inte mördades fördrevs från sina hem till andra kurdiska eller irakiska städer. Resultatet blev i vissa fall att historiskt kurddominerade städer och byar tömdes på kurdiska invånare och istället blev bebodda av araber. Det var i sin tur en medveten del av den etniska rensningen – att ersätta kurder med araber.

Man räknar med att al-Anfal tog uppemot 180 000 kurders liv och man uppskattar att drygt en miljon tvingades till landsflykt.

Kulmen nåddes den 16 mars 1988 då Ali Hassan al-Majid, i folkmun »kemiske Ali«, beordrade flygräder mot Halabja med kemiska vapen. Bomber med nerv- och senapsgas släpptes över befolkningen och ledde till att cirka 5 000 kvinnor, män och barn miste sina liv. I kölvattnet av det som kom att bli en av världshistoriens mest vedervärdiga och dödliga gasattacker mot ett civilbebott område, dog tusentals fler av skador och komplikationer.

Varje år runt årsdagen av folkmordet i Halabja uppmärksammar vi det som varit för att hedra offren och för att se till att händelsen inte bara förpassas till historieböckerna och blir bortglömd. Vi inser värdet i att generationer av kurder och andra som inte levde under folkmordet lär sig av historien så att vi kan säkerställa att det aldrig sker igen.

Saddam Hussein är sedan länge borta men motståndet mot kurder och ett Kurdistan lever i allra högsta grad kvar.

Men vad är det egentligen som sker i realiteten nu tre decennier efter folkmordet i Halabja?

Saddam Hussein är sedan länge borta men motståndet mot kurder och ett Kurdistan lever i allra högsta grad kvar och illustreras bäst genom det som nu sker i västra Kurdistan (nordvästra Syrien).

Den 20 januari i år inledde Turkiet på order av president Recep Tayyip Erdoğan ett intåg i norra Syrien. Under namnet »Operation olivkvist« menar Turkiet att man vill säkra sina gränser och eliminera den kurdiska militära grupperingen YPG/YPJ som man anser vara terrorister och ett hot mot landets säkerhet.

Målet är att ta sig till den strategiskt viktiga staden Afrin och att skapa så kallade säkerhetszoner i norra Syrien. Att Turkiet tagit sig över gränsen är särskilt problematiskt då tillvägagångssättet påminner oroande mycket om det vi såg under al-Anfal. Det har varit tydligt från Turkiets sida att man har som syfte att förändra demografin i de kurddominerade områdena med etnisk rensning som följd.

Turkisk militär tillsammans med rebeller i den fria syriska armén (FSA) har avancerat genom regionen och dödat hundratals civila samt fördrivit tusentals från sina hem. Arbetet med att bosätta arabiska och turkmenska flyktingar i dessa byar som kurder tvingats lämna har redan inletts.

Kurder och andra minoriteter, oavsett muslimer, kristna eller yezidier, har hotats och tvingats till underkastelse.

Afrin har omringats, vatten- och elledningar har slagits ut och FSA och turkisk militär är farligt nära att ta sig in i staden. Flyktvägar för den civila befolkningen ut ur staden är ytterst begränsade och många som lyckats ta sig ut har mött på rebeller vars barbariska metoder påminner skrämmande mycket om de som användes av Islamiska statens terrorister.

Kurder och andra minoriteter, oavsett muslimer, kristna eller yezidier, har hotats och tvingats till underkastelse.

Det vi ser framför oss kommer att leda till en humanitär katastrof liknande det under al-Anfal och närmare i tid, det under IS kontroll. Om inte omvärlden reagerar mot Nato-landet Turkiet riskerar vi ett nytt al-Anfal och en etnisk rensning av kurder.

Vi sa »aldrig igen« efter al-Anfal och Halabja men dessvärre håller historien på att upprepa sig själv. Sverige bör därför genom utrikesminister Margot Wallström ta täten och agera handlingskraftigt mot Turkiet och se till att stoppa den pågående etniska rensningen innan det är för sent.

Låt inte kurderna i Afrin och västra Kurdistan, som tappert bekämpade IS, gå samma öde till mötes som kurderna i södra Kurdistan under 80-talet!

Roza Khalid,
Roza Khalid,

Roza Khalid är grundare av Kurdiska student- och akademikerföreningen i Väst och aktiv inom kurdfrågan.