Debatten i norska stortinget i veckan om polisens handfallenhet inför Anders Behring Breiviks attentat i Oslo visar på risken för förenklingar. Våra samhällen är och förblir sårbara. Rustar vi oss mot en viss typ av attentat, brukar de som vill skada oss bara hitta andra vägar.

Polishelikoptrar i all ära, det finns en annan typ av beredskap som är viktigare. Den att höja vår tankemässiga motståndskraft mot extrema idéer, att försöka bryta udden av den framväxande extremismen i Europa. Där är den politiska handfallenheten stor.

Alla demokrater måste inse att tankar som Breiviks finns överallt. Men hur många av oss vågar säga emot den ström av inlindad eller öppen främlingsfientlighet som vi möter på internet eller vid fikabordet?

I Europa gödslas myllan för extrema rörelser genom nedskärningar i välfärd och trygghetssystem i spåren av eurokrisen. Det är därför så många i dag är oroliga för att mellankrigstiden i en eller annan form är på väg tillbaka. Hur bemöttes då fascismen på 1930-talet?

När Hitler 1933 hade tagit makten i Tyskland skrev en svensk socialdemokrat brev till sin partistyrelse och efterlyste en debatt om vad som borde göras.

”Man förintar inte fascismen genom att fördöma våldsanvändning eller genom att förlöjliga deras ledare och program och genom att bagatellisera rörelsens slagkraft. Fascismen måste bekämpas med en ny politik”, skrev han.

Partiordföranden Per Albin Hansson höll med under det partistyrelsemöte där brevet diskuterades. Det viktigaste är att demokratin ”ger prov på sin förmåga att sörja för folket”, var hans svar. Och Gustav Möller menade att om man kunde leverera i krisfrågorna ”bryter arbetarrörelsen udden av fascisterna”. Och så blev det för svensk del. Hos oss blev nazismen och fascismen marginella företeelser.

De gamla lärdomarna är tillämpbara i dag. Om full sysselsättning bara blir en läpparnas bekännelse saknar demokratin förmåga att med Per Albins ord ”sörja för folket”. Den armé av unga arbetslösa i Europa som likt på 1930-talet hålls utanför arbetsmarknaden måste få komma in.

Förnedringen med tidsbestämda jobb och svag anställningstrygghet måste brytas. Också Sverige har en på tok för hög arbetslöshet och behöver rusta sig mot en kommande kris genom en mer expansiv ekonomisk politik.

De som förlorar jobbet blir förstås inte per automatik rasister. Breivik var ingen tilltufsad arbetslös. Men dagens växande ekonomiska klyftor får människor att ty sig till drömmen om en gången tids fasta gränser och normer. Breivik inte är ensam om sina tankar.

Breivik är inte heller den ende narcissisten – hela vår kultur bygger föreställningen att envar är sin egen lyckas smed, förstärkt av ett internet där man kan prenumerera på sin egen världsbild.

Det finns ett trängande behov av att hitta nya former för att mer aktivt än i dag inkludera, inte exkludera människor. Moderna varianter av Per Albins folkhemstanke.

Idén om tillväxtzoner i invandrarområden med hög arbetslöshet kan verka lockande, men effekten riskerar bli den motsatta, att utanförskapet stärks.