Obama blir inte särskilt konkret men visar på hur Amerika brukar enas i krisens stund.

Bristow, Virginia, halv elva på lördagskvällen.  30 000, kanske 40 000 demokrater, som via personliga inbjudningar på nätet kallats till sporthallen, vrålar i extas och viftar med sina blå kampanjlappar med texten Forward! när kvällens främsta förtalare, förre presidenten Bill Clinton, kliver ut på scenen.

För publiken är det ett ögonblick av förlösning. Den har i tre och en halv timme huttrat stående i mörka och kalla köer in till arenans säkerhetskontroller, invirade i filtar och vintermössor, utan att knota ett ögonblick, sjungande, skojande. Ett obegripligt tålamod, gränsande till den kärlek man bara brukar visa sina egna barn.

Politik när den är som bäst är en lycklig blandning mellan känsla och intellekt. Den vithårige och av alltför många valmöten hese Clinton är en stor talare, som vet att smeka sina anhängare medhårs. Men då och då höjer han på pekfingret för att mana till eftertanke.  Som när han hävdar att många av de problem som finns i debatten i dag var uppenbara redan innan Obama tillträdde som president för fyra år sedan:

”Om du kritiserar en makthavare (paus), vad är alternativet?”

Jubel i publiken, för det är Mitt Romneys svaga punkt. Även om Barack Obama de gångna fyra åren som president gjort en slät figur i många frågor, byter Romney åsikter hela tiden men står ändå utan tvekan för större sociala nedskärningar och mer av skattesänkningar till de rikaste.

”Buuuu”, ropar publiken inför detta hot. Clinton vill att Barack Obama ska omväljas för att han i en tid av ökade motsättningar har den rätta inställningen – att söka samförstånd. ”Four more years, four more years”, skanderar de 30 000.

När presidenten själv gör ännu senare på kvällen står i talarstolen är det just hans vilja att vara statsmannamässig som dominerar.  Barack Obama har inte Clintons retoriska talang. Meningarna kommer stötvis. Sedan kniper han ihop munnen.

”Det är en lång väg som USA har framför sig, men vi ska klara det tillsammans”, säger han. Exakt hur den vägen ser ut och hur törnbeströdd den blir för det amerikanska folket får vi inte veta. Bara att i krisens stund brukar Amerika enas.

Mer konkret än så kanske man inte kan begära att en presidentkandidat i ett val om två dagar ska vara. Särskilt inte som själva röstsammanräkningen på tisdag kväll kan bli en rejäl nagelbitare. Och USA:s gigantiska skuldproblem måste lösas efter valet.

Sist när partierna i kongressen inte kunde enas sjönk de amerikanska hushållens vilja att spendera sina pengar mer än efter attentatet 9/11. Hur mycket inser publiken denna bedårande natt i Virginia vad som egentligen står på spel?