Tommy Svensson, frilansskribent
Tommy Svensson, frilansskribent

2017 skulle bli extremhögerns 1968. Det har inte gått enligt plan för extremhögern i Europa. Men vi ska inte blåsa faran över, skriver Tommy Svensson.

 »70-talets utfall beror på hur vänstern hanterar sin besvikelse«, skrev en gång för länge sedan författaren och kulturchefen på Aftonbladet, Karl Vennberg.

Det var efter 60-talets vänstervind. I dag vet vi hur det gick. Vinden vände. Upproret kom av sig.

Det senaste årtiondets största politiska omvälvning, i alla fall i Europa, är extremhögerns frammarsch. Sett till väljarstöd är dessa partier långt mer framgångsrika än 60-talets brokiga vänsterrörelse.

Den stora skillnaden är att dagens extremhöger fått det fotfäste bland arbetarklassen som yttervänstern drömde om. 60-talets vänster fick nöja sig med kulturen.

2017 skulle bli extremhögerns 1968. Året då kampen skulle kulminera. Stärkta av republikanen Donald Trumps seger i det amerikanska presidentvalet och de brittiska väljarnas nej tack till fortsatt EU-medlemskap under fjolåret proklamerades redan i januari »den patriotiska våren« av segervissa europeiska högerpopulister.

Valen i Nederländerna, Frankrike och Tyskland skulle föra dem till makten och »EU-monstret« skulle krossas. Det så kallade supervalåret 2017 är bara i början och dessutom har Storbritannien lagts till listan. Ändå finns det skäl att med Vennbergs ord fråga hur den nya högern ska hantera sin besvikelse.

Varken Frihetspartiets Geert Wilders i Nederländerna eller Nationella frontens Marine Le Pen i Frankrike gjorde något dåligt val. Men sett till de upptrissade förväntningarna och den revolutionära retoriken var utgången i båda fallen en besvikelse.

Jag följde på plats valet i Nederländerna och slogs av två saker. Den i medierna så upphaussade Wilders såg nederländarna själva närmast som en skrikig clown.

Den i medierna så upphaussade Wilders såg nederländarna själva närmast som en skrikig clown.

Det tydliga beskedet från alla andra partier, inklusive högerliberalernas Mark Rutte, om att inte samarbeta med högerpopulisten hade effekt. I stället gick EU-positiva mittenpartier och de gröna starkt fram.

Marine Le Pen hade nog innerst inne inte räknat med att vinna det franska presidentvalet, inte denna gång.

Men sättet hon förlorade på har redan lett till strid inom partiet. Hon gjorde dåligt ifrån sig i slutdebatten och borde inte svajat om EU och euron, som är populär i Frankrike, enligt den interna kritiken.

Kanske väljer partiet i sin iver att »normalisera sig« att även inom den ekonomiska och sociala politiken släppa de vänsterpopulistiska inslagen och välja mer traditionell högerpolitik (som Sverigedemokraterna) – dock med risk att banden med arbetarväljarna bryts.

En hedersam förlust mot en högerpolitiker hade kanske varit acceptabel. Nu besegrades Marine Le Pen klart av en man som i allt var hennes raka motsats.

Att se Emmanuel Macron vandra fram till tonerna av EU-hymnen »Sång till glädjen« för att hålla sitt segertal borde svida lika mycket för henne som det gladde Europavänner på hela kontinenten.

Inte heller för de övriga deltagarna i den extrema högeralliansen som skulle ta Europa med storm under året ser det särskilt bra ut. Brittiska Ukip har kollapsat och går mot ett stort nederlag i valet i juni. Tyska AfD som sågs som ett hot mot förbundskansler Angela Merkel är inbördes splittrat och lär knappast ens nå tio procent i höstens val. Höstens nyval i Österrike är dock en chans till revansch för extremhögern efter förlusten i presidentvalet förra året.

Vi ska absolut inte blåsa faran över. Även om det går sämre än väntat för Jimmie Åkessons vänner i Europa är Sverigedemokraterna näst största parti, med drygt ett år kvar till valet. Och i EU har vi nationalistiska regeringar i Polen och Ungern som öppet bryter mot de demokratiska värderingar som de måste följa som EU-medlemmar.

Emmanuel Macrons ord om att föra en politik som »inte ger människor någon anledning att rösta på extrempartier« gäller inte bara i Frankrike, utan även hos oss och i EU.

Tommy Svensson är frilansjournalist