Om regeringen på allvar vill bekämpa ojämlikheten i samhället kan den inte bortse från skatterna.

Regeringens halvtidsbudget levereras med självförtroende av en finansminister som är varm i kläderna.

Regeringen hade en bra vår, med flera överenskommelser över blockgränserna, vilket säkert är en orsak till det goda självförtroendet.

Budgeten är full med satsningar som i sig är bra och går åt rätt håll, och det är en stor skillnad mot den förra regeringens ensidiga skattesänkarpolitik.

Den stora satsningen är 10 miljarder till kommunerna. Vällovligt, och kommer säkert att komma till nytta, men det är en generell satsning, vilket betyder att regeringen inte kan styra vart pengarna går.

Något rimmar dock inte helt med den retorik man satt upp från regeringshåll. Redan i valrörelsen hette det från S att något »håller på att gå sönder« i Sverige. Men att tala om att »något går sönder« och att man nu vill bedriva ett »samhällsbygge«, samtidigt som man deklarerar att »lagt kort ligger« i skattepolitiken (och detta tydligen för överskådlig framtid) – blir minst sagt lite svårt.

Årets budget innehåller en liten förändring av inkomstskatten. Eftersom den vilar på en teknisk princip så krånglig att den måste förklaras i en fotnot, kan finansministern förklara att det inte är en skattehöjning. En principfasthet som är närmast beundransvärd. Men Magdalena Andersson behöver faktiskt inte längre slåss mot Anders Borgs höga förtroendesiffror, inte heller vara för evigt fast i principen om krona för krona. Debatten har också förändrats. Sverige har just nu en historiskt låg statsskuld, och allt fler internationella ekonomer talar om nödvändigheten av investeringar och stimulans.

Skattehöjningar har inget egenvärde. Men om man skulle vilja se en effektiv satsning mot den ojämlikhet som breder ut sig kommer man till en punkt där det till sist blir ohållbart att vissa kort redan är givna när spelet börjar.

I maj gav Stefan Löfven Ibrahim Baylan ett särskilt uppdrag att jobba mot ojämlikhet och mot de problem som finns i de fattiga och socialt utsatta områdena. Idag är det stor skillnad i sysselsättningsgrad mellan inrikes och utrikes födda. Vilket kanske är vår viktigaste samhällsutmaning. Men av det blev det ett tiopunktsprogram i Almedalen och 110 miljoner i budgeten för 2017. I övrigt hänvisas till kommunmiljarderna, vars långsiktiga effekter är beroende av hur kommunerna väljer att använda pengarna. Därmed släpper regeringen kontrollen.

För att motarbeta ojämlikheten behövs det mer. Vill man inte förändra inkomstskatterna finns ett bra tillfälle i ett läge med extremt låga räntor – att förändra ränteavdragen. Men på sikt går det förstås inte att bortse från skatterna. Hur länge ska det lagda kortet ligga? Hur motverkas segregation, sysselsättningsgap och inkomstklyftor? Hörde någon ordet fördelningspolitik?