Läget i Skottland visar att i dagens politiska värld finns inga givna väljare eller historiska självklarheter. Allt fast förflyktigas.
Mycket står på spel i det brittiska valet. Först och främst den politiska makten. Inget av de två stora partierna kommer att vinna en jordskredsseger eller ens erövra en majoritet av parlamentsledamöterna.
David Camerons Tory fick inte egen majoritet 2010 heller. Bara detta är unikt i den brittiska modellen med majoritetsval. Tory och Liberaldemokraterna tvingades in i ett slags tvångsäktenskap benämnd koalitionsregering.
Den här gången lär det bli en minoritetsregering. Senast det inträffade var under en kort period mellan två val 1974. Då bildade Harold Wilson en Labourregering som accepterades av Liberalerna, men vid nyvalet några månader senare fick partiet egen majoritet.
Nu blåser en förändringens vind över Storbritannien. Den fragmentisering och uppsplittring, där gamla stora partier tappar mark och nya partier träder fram, ritar om den politiska kartan även i Storbritannien. Det är inte så konstigt. Finanskraschen har drabbat landet hårt och åtstramningspolitiken har varit brutal.
Tory gick till val som ”compassionate conservative”. Men slaktade offentliga utgifter, sänkte skatter för de rika och höjde momsen. Till detta ska läggas ett allmänt missnöje med den politiska klassen. Den stora politikerskandalen som rullades upp 2009 avslöjade att mängder av parlamentariker fått bidrag för att renovera duvhus och betala av redan amorterade bostadslån.
Misstron mot eliten är utbredd. Den riktar sig mot alla håll. Mot EU, mot politiker i allmänhet, mot London, mot Westminsterkomplexet och mot Big business. Därför dyker nya partier upp till höger och vänster.
De gröna har ett redan ett mandat, och har fått många medlemmar och ökat väljarstöd de senast året. UKIP är ett nationalistiskt och främlingsfientligt parti av europeisk kaliber. Ändå lär de här mycket olika partierna inte få så många mandat, trots att de kan samla ett väljarstöd på sammanlagt runt 20 procent.
Till det här kommer regionaliseringen av brittisk politik, främst representerad av Skotska Nationalistpartiets (SNP) tsunamiliknande framfart. Om inget oväntat händer kommer SNP att erövra merparten av mandaten i Skottland.
Tidigare var detta Labours starkaste fäste i Storbritannien. Sedan ett halvt sekel har Skottland lutat åt vänster. Även SNP positionerar sig till vänster, på många sätt till vänster om Labour. Men i realiteten är SNP ett brett mitten-vänsterparti. Uppemot 80 procent av skottarna kommer att rösta på Labour, De Gröna och SNP i dag. Labours förlust av Skottland är av episka mått.
Några av Labours starkaste politiker kom en gång härifrån. Med namn som Gordon Brown, Robin Cock och John Smith. Men i dag är det SNP:s Alex Salmond och Nicola Sturgeon som utmärker sig.
I botten handlar detta politiska skifte om djupgående politiska och sociala förändringar. Banden över gränsen mellan skottar och engelsmän har lösts upp. Den klassmässiga solidariteten har försvagats. Fackföreningarna har tappat mark och medlemmar. Avindustrialiseringen har drabbat Skottland hårt. Allt detta har öppnat för ett parti som lovar vara som Labour en gång var – och adderat kravet på att Skottland återigen bli en egen nation och styra sitt eget öde.
Exemplet Skottland visar att i dagens politiska värld finns inga givna väljare eller historiska självklarheter. Allt fast förflyktigas. I Skottland har Labour länge tagit sina väljares lojalitet för given. Men själv blivit ett slags skotskt politiskt etablissemang och uppenbarligen underskattat uppstickaren SNP.
SNP:s framgångar kommer inte heller som en blixt från klar himmel. Partiet har styrt i Skottland i åtta år. 2011 erövrade de en egen majoritet och har både lyckats hantera makten och förbli underdog. Efter förra årets folkomröstning tycker väldigt många gamla Labourväljare att SNP bättre företräder Skottland i London. SNP kommer att bli en maktfaktor i det nya underhuset.
Även om Labour förlorar Skottland ökar det inte David Camerons chanser. Ed Miliband lär kunna räkna in SNP:s ledamöter i sitt regeringsunderlag. Det som sedan står på spel handlar – varken mer eller mindre – om nationens framtid, landets framtida roll i EU och det brittiska politiska systemet framtida arkitektur.
Men framför allt handlar det om landet kan läkas politiskt och socialt. Eller om Storbritannien kommer att lösas upp i sina minsta beståndsdelar.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
