old_care_N

När Attendo tog över ett äldreboende i Örebro gick det snabbt utför. »Det sjuka är att man kan göra miljardvinster på sådana här verksamheter», säger en tidigare chef. Dagens Arena publicerar utdrag ur Shora Esmailians reportage från ”Den stora omvandlingen”.

– Har du slagit dig? frågar Eva.

Oron och stressen hörs i hennes röst. Det låter som att hon undersöker den gamle mannen, som ger ifrån sig ett skrik.

– Jag är ensam här och gör så gott jag kan. Det är ingen ursäkt, det är bara verkligheten, fortsätter hon.

Jag har intervjuat Eva flera gånger. Nu är klockan strax efter tio på kvällen och hon har råkat ringa upp mig från mobilen som ligger i hennes ficka. Jag hör att hon ber honom om förlåtelse och försöker hantera sin stressade situation.

Egentligen borde hon stanna en stund. Prata den äldre mannen till ro. Ge mer omsorg. Men hon hinner inte. Måste vidare. Hon har fått tre andra larm och samtalet bryts när hon rusar genom korridoren.

Elgströmska huset, där Eva har arbetat som undersköterska i över fem år, är ett demensboende i Mellringe strax utanför Örebro. »Nära vacker natur och golfbana«, som den privata entreprenören Attendo beskriver det på sin hemsida. 80 personer bor här. Fyra våningar med 20 brukare på varje, i egna små lägenheter.

På kvällen och natten är Eva ensam på hela våningen. Om någon av hennes kollegor behöver hjälp på en annan våning så står hennes tom. Elgströmska huset är glest på personal. Och så har det varit länge – ända sedan Attendo kom till byn.

Det var under sommaren 2013 som måttet rågades för de anställda på Elgströmska huset, när de avbröt sina semestrar och åkte in till jobbet för att bevittna ett fruktansvärt hoppusslat schema inför hösten. Missnöjet över Attendos sätt att bedriva äldreboendet hade pyrt under flera år: Nu var det nog.

Personalen som länge hade varit splittrad lyckades ena sig, satte ord på problemen och inledde en revolt: mot den stressiga arbetsmiljön, de hopplösa schemana, de ständiga chefsbytena. Mot köpstoppet på engångsmaterial som handskar och tvättlappar. Och mot att ledningen inte har lyssnat. Inte velat åtgärda problemen.

Vilket de fortfarande inte gjort, trots att lokalpressen har skrivit flera artiklar, trots att kommunens kvalitetsundersökning pekat på stora brister.

De anställda hade bestämt sig. I ryggen hade de en lex Maria-anmälan till Socialstyrelsen och oanmälda inspektioner av Inspektionen av vård och omsorg, IVO. Allmänheten skulle få veta vad som pågick mellan företagets fyra väggar.

***

Under 2004 hade efterfrågan på permanenta platser på särskilt boende börjat växa i Örebro. Kommunens tillgångar räckte inte till och i juni 2005 ansågs behovet av ett nytt vårdboende vara stort. Programnämnden Social välfärd gjorde en begäran hos kommunstyrelsen att börja planera ett sådant med »70–80 platser«. Den 25 april 2006 togs beslutet att bygga ett nytt särskilt boende i Mellringe med 80 platser för i första hand demenssjuka.

Det dröjde inte länge innan kommunen fattade beslut om att lägga ut Elgströmska huset på entreprenad. Processen med en så kallad prisupphandling, enligt lagen om offentlig upphandling, lou, inleddes och fem anbud kom in. Två aktörer gick vidare efter att själva kryssat i kommunens uppställda krav (så kallad skall-lista) samt fått högst poäng i kvalitetsvärderingen: Attendo Care och Carema Care, de två dominerande omsorgsföretagen i Sverige. Och det var ingen slump, menar Marta Szebehely, mångårig äldreomsorgsforskare.

– De stora företagen med sina jurister och reklamenheter har en stor fördel i upphandlingssituationer. De är duktiga på att formulera sig och lägga anbud. Ett stort företag har mer erfarenhet att skriva ett sådant anbud än en medelstor kommun.

Detta är en orsak till att ägarkoncentrationen är så påtaglig. I dag drivs mer än en femtedel av äldreomsorgen i privat regi, och av detta står Attendo och Vardaga (tidigare Carema) för omkring hälften. Marta Szebehely skriver att det finns »tydliga oligopoltendenser inom äldreomsorgen« och att Attendo och Vardaga »vuxit betydligt snabbare än den privata äldreomsorgsmarknaden som helhet, genom en kombination av uppköp av konkurrenter och framgångar i anbudsupphandlingar«.

I Örebro lade sig såväl Carema som Attendo under kommunens beräknade pris. Carema angav 31 miljoner kronor per år och Attendo drygt 29 miljoner kronor. Och lägsta budet vann – inte heller det en ovanlighet.

I juni 2007 skrevs slutligen avtalet mellan Örebro kommun och Attendo, som nu skulle bedriva verksamheten på Elgströmska huset för dryga 100 000 kronor mindre per brukare och år än vad kommunen hade räknat med.

En bra deal kan tyckas. Men den pressade kostnaden, och det faktum att Attendo dessutom planerade att lägga undan några miljoner till vinst, skulle visa sig ha ett pris. Inte minst för de som sattes att göra jobbet: de anställda på Elgströmska huset.

***

Jag åker till Örebro för att träffa tre av undersköterskorna. Vi kan inte ses på Elgströmska huset eftersom personalen har skrivit på ett papper och förbundit sig att inte släppa in obehöriga personer. På grund av rädsla för att förlora sina jobb väljer undersköterskorna därför att berätta anonymt. I verkligheten heter Eva, Elisabeth och Maria något annat.

– Missnöjet började redan under de första introduktionsdagarna. Chefen var helt röd om kinderna, det märktes att hon inte visste vad hon hade gett sig in på och inte kunde hantera situationen. Schemat var inte klart och alla skulle starta på olika tider. Redan då var det på grund av ekonomi och besparingar, säger Elisabeth.

Under de första veckorna var de åtta anställda i hela huset. Deras uppgift innan brukarna flyttade in till lucia var att ställa i ordning, bära stolar, möbler och sängar, fördela porslinet på de olika våningarna, hänga upp gardiner och göra fint inför julen.

Elisabeth ler när hon berättar om den första personalgruppen.

– Egentligen behövde vi inte en chef. Vi, personalen, visste vad vi gjorde och kunde driva stället själva. Vi var som en familj, med olika kompetens som kompletterade varandra.

Redan efter ett år slutade den första chefen – hon blev utbränd, berättar undersköterskorna. Och så har det fortsatt sedan dess. Under de sex år som Attendo har drivit boendet har omkring tio chefer passerat: Varje eller vartannat år har allt börjat om på noll, som undersköterskorna beskriver det. Regionchefen har varit på boendet vid varje chefsbyte med budskapet »nu lägger vi det gamla bakom oss och ser positivt in i framtiden«.

– Sju av våra chefer har varit otroligt inkompetenta. De skulle inte ha satt sin fot någonstans som chef. Man har känt sig ifrågasatt, säger Eva och fortsätter:

– Vi har inte kunnat söka hjälp och prata om problemen med den närmaste chefen. Då har vi i stället vänt oss till regionalchefen, men hon har inte svarat på våra mejl, utan vidarebefordrat dem till den chef vi har klagat på…

Under uppstarten meddelade Attendo att man skulle ha fem anställda på 20 brukare under dagspassen. Tidigt jämförde Nerikes Allehanda, NA, siffran med det kommunalt drivna boendet Demenscentrum som låg i närheten. Där hade man tre anställda på åtta brukare under ett morgonpass. I jämförelse med det kommunala grannboendet hade Attendoboendet betydligt färre anställda per brukare.

Den första chefen på Elgströmska huset, Cecilia Ödlund, förklarade för NA:
– Vi kanske har något lägre bemanning. Samtidigt hör jag många som säger att på kommunen finns det en bemanning på pappret, men man får ofta klara sig med mindre personal när någon är borta. Vi är noga med att täcka upp frånvaro med vikarier.

Men även löftena om vikarier skulle visa sig vara tomma ord.
– Attendo har lägre bemanning än kommunen i allmänhet, men dessutom kallar de inte alltid in vikarier. Och gör de det så är det oerfarna som kanske aldrig har jobbat med gamla, säger Elisabeth.

– Utåt säger Attendo att vikarierna får tre dagars introduktion, men de har på sin höjd gått bredvid en dag och en natt. Sedan ska de upp på en annan våning och känner inte till brukarna där. De här sakerna är viktiga när du har med dementa att göra, säger Eva.

De berättar hur vikarier bara »slängs in i arbetet«, hur cheferna inte tagit ansvar för att de ska sättas in i sysslorna; hur vikarier utan introduktion många gånger bara blir hänvisade till »planeringstavlan« – Attendos försök att effektivisera arbetet.

– Syftet med tavlan är att spara tid och pengar. Så mycket som möjligt ska göras på så lite tid som möjligt. Man ska vara självständig och inte prata så mycket med sina medarbetare. Visst fick vi göra det, men Attendo ville från början att man inte spenderar tid på att rapportera muntligt till varandra. Tid är väldigt viktigt för dem, konstaterar Elisabeth.

Hennes kollegor nickar instämmande. Elisabeth tittar ner i bordet, pillar på papperslappen framför sig och fortsätter:

– Tavlan är ett väldigt effektivt verktyg. På korten står allt möjligt om brukarens hälsotillstånd och rutiner till bemötandet man ska visa. Men det som står på korten avgör inte om det blir en bra kvalitet på vården – det gör i stället min kompetens som undersköterska.

När personalen har klagat på bristande introduktioner eller på vikarier som de anser inte håller måttet har Attendo svarat att »det är ju ett huvud«.
– Att vaktmästaren skulle komma in och jobba en dag räcker gott som »ett huvud« för Attendo, säger Eva sarkastiskt.

Maria, som suttit tyst länge, säger:
– Det är verkligen så. Bara Attendo har en person är de nöjda, allt annat rycker de på axlarna åt. Så har det varit på Elgströmska.

Tvätta, städa, laga mat, duscha, vända på brukare i sängen, klippa naglar, ha samtal, duka, diska, dela ut medicin, byta blöjor, dokumentera. Det är några av uppgifterna en undersköterska på Elgströmska huset måste hinna med under ett och samma pass, berättar Elisabeth. Och dessutom de av Attendo utlovade »aktiviteterna« för de äldre.

Samtidigt som bemanningen är låg är alltså tempot högt.

Till skillnad från många av de andra nyanställda på Elgströmska huset hade Elisabeth jobbat för Attendo förut – på äldreboendet Berggården i Örebro.

– Vi som kom från privat regi var redan piskade, arbetet skulle utföras helt enkelt. De som kom från kommunal regi var vana vid en helt annan ideologi. Där fick de lagad mat levererad, ett bolag skötte städningen. På Elgströmska huset lagade vi allt från början och städade. Man var hårt pressad, säger hon.

– De som kom från kommunen var vana vid strukturerad organisation. På Attendo fick de vartannat helgschema, delade turer och en väldigt stressig miljö, fyller Eva i.

Många av de undersköterskor som hade kommit från kommunal regi valde att lämna Elgströmska efter ett tag.

– Undersköterskorna var väldigt duktiga, de hade arbetat i många år i kommunen, hade mycket utbildning inom demens. Men de slutade en efter en. De flesta gick tillbaka till kommunal verksamhet för att de vantrivdes med Attendo, säger Elisabeth.

Efter att skandalen rullats upp i Nerikes Allehanda skrev både anhöriga och anställda insändare till tidningen under hösten 2012. En av dem var Kerstin Wahlström som berättade om den första tiden på Attendo: »Jag var med och startade Elgströmska 2007 och det var bedrövligt redan från början. De första dagarna skulle vi få introduktion om scheman och vilka vi skulle jobba med men det handlade bara om företaget, aktier och ekonomi. Det handlade aldrig om omvårdnadsbiten. Jag var där i ett halvår, sedan sökte jag mig därifrån. Jag hade då jobbat 40 år i vården men det var först där som jag gick hem och grät på kvällarna. Problemet är pengar. De tjänar pengar på det här, men det går inte att göra samma saker med färre personer.«

– Vi jobbade för mycket redan då. Folk var stressade och hade högt blodtryck, säger Maria.

På grund av den ohållbara situationen har många sjukskrivit sig genom åren. Elisabeth, Maria och Eva beskyller inte sina kollegor, men konstaterar att deras arbetsbörda har blivit tyngre.
– Vem är det som lider då? Det är vi andra, vi som måste jobba dubbelt. Det som vi skulle vara två på gör jag själv… Ibland kan jag vara ensam i tre timmar innan en vikarie rings in, säger Elisabeth.

Situationen på Elgströmska huset har förvärrats av andra saker. Som när personalen kom till jobbet i maj förra året och upptäckte lappen med texten »Inköps stopp [sic]. From 2013-0501. Inköps stoppet [sic] gäller samtliga områden: Kost, Inkontinens, Förråd«, undertecknad av verksamhetschefen. Maria visar bilden hon tog av lappen som åkte ner några dagar senare när kommunen var på besök. Tidigare hade inköpen skötts av några personer på varje våning, men med en stram budget.

– Ska fyra rullar sopsäckar beställas eller tre? På den nivån fick de som hade hand om beställningarna tänka. Nu har verksamhetschefen tagit över alla inköp, säger Eva.

En dag fanns det inte längre några tvättlappar och handskar kvar. Brukarnas egna handdukar var det som stod till buds och personalen hade inget annat val än att använda dem, utan att veta hur rena de egentligen var. Elisabeth drar ihop ögonbrynen i ilska när hon berättar:

– När vi inte ens kan följa de mest basala hygienriktlinjer är det inte vårdkvalitet. Och utan handskar kan du inte lägga om ett sår.

Att viktigt förbrukningsmaterial tagit slut har inträffat flera gånger. I stället köptes tvättlappar för barn in från Ica under en påskhelg. Maria minns en natt när det inte fanns några tvättlappar alls. Dagpersonalen hade meddelat att de letat febrilt och pratat med chefen utan resultat, så Maria bestämde sig för att skriva en avvikelse om händelsen.

– Jäklar vad arg chefen blev: »Men det är inte en avvikelse!« Jag svarade henne att det är det i min värld, för jag kan inte vårda brukarna, jag kan inte tvätta dem. Ska jag lämna dem i deras egen avföring – är det värdigt? undrar Maria.

– Du kommer dit och är förbannad och går därifrån och är förbannad. Så känner jag varenda natt, utropar Eva.

– Vi är så trötta och slitna. Och det går inte att släppa det när man går hem. Jag tänker på jobbet hela tiden, tänker »gjorde jag det och det och det? Jag kanske ska ringa och kolla«, säger Elisabeth.

***

Hur ser det ut från andra hållet? Från verksamhetschefernas sida?

Inte heller Hadi vill framträda med sitt riktiga namn. Han vill inte riskera sin anställning och framtida arbetsmöjligheter. Hadi bor i en mindre stad i Sverige och arbetar som chef inom välfärdssektorn för ännu en privat utförare. För några år sedan arbetade han som verksamhetschef på ett Attendoboende, men slutade när han insåg att företaget »blåste samhället på så mycket pengar«. I dag berättar han gärna om sina erfarenheter.

– Det var dåliga förutsättningar för mig som chef. Jag kastades in i sista stund för att styra verksamheten, säger Hadi.

Han har hört talas om Elgströmska huset och säger att han förstår den höga chefsomsättningen.
– Man pallar inte med så länge. Inom Attendo är det mycket press på lägre chefer och din viktigaste uppgift är att hålla budgeten: Gör du inte det får du sparken.

Hadi radar upp alla felaktigheter inom Attendo som han själv har bevittnat: Orimlig budget, ingen insyn i verksamheten, outbildade timvikarier, mygel vid reparationer, låga lönenivåer, onödigt höga leasingar, scheman som är bra för verksamheten, men som inte tar hänsyn till den anställdas familjesituation och behov.

Historien påminner om undersköterskornas berättelser om scheman på Elgströmska huset och om hur de anställda har förhindrats att gå upp i tid.

– Den största posten är ju personalkostnader och det är egentligen bara där du kan göra stora besparingar för att kunna ta ut vinst. Du kan till exempel spara in 200 000 kronor på personal på ett år – du kan inte göra det på frukt. Det är satt i system att ta in timanställda vikarier: Dels kan du lätt göra dig av med dem om verksamheten av någon anledning läggs ned eller går förlorad, dels har de lägre löner än tillsvidareanställda. Det kan skilja sig upp till 2 000 kronor per månad mellan en vikarie och en fast anställd, säger Hadi.

Han fortsätter att räkna upp procent och kronor, berättar att om du har 20 anställda, varav 70 procent är »timmisar« och 30 procent fast anställda, kan du spara upp till en miljon kronor per år på bara lönekostnader. Och när folk inte har heltider och aldrig blir inlasade leder det till otrygga anställningar, konstaterar Hadi.

– Eller så har du vakanta rader vilket i verkligheten innebär underbemanning. Som chef på Attendo gör du allt för att spara timmar. Ordentligt med personal tar du in bara den tid på dygnet det finns mycket jobb – resten av tiden pusslar du med scheman så att du har minsta möjliga bemanning, säger han.

När Hadi började som verksamhetschef blev han erbjuden en bonus – men bara om han höll budget, levde upp till kraven i anbudet och gjorde kommunen nöjd med resultaten. Redan första dagen rev han papperet när han insåg att allt detta var omöjligt att uppnå.

Vinstuttaget och kortsiktigheten ser han som de största problemen.

– Det sjuka är att man kan göra miljardvinster på sådana här verksamheter. Jag menar, det är ju våra gemensamma pengar som företag som Attendo gör vinst på.

Shora Esmailian, frilansskribent, författare och krönikör på Dagens Arena

––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Dagens Arena publicerar tre utdrag från Shora Esmailians reportage ”När Attendo kom till byn” från antologin ”Den stora Omvandlingen”. Nästa del publiceras tisdag 18 mars. Attendo kommer senare i reportaget att få svara på kritiken. Redaktörer för boken är Kent Werne och Olav Fumarola Unsgaard.