Vingklippt demokrati kräver mer politik

Demokratin blomstrar inte därför att den är nationell, den blomstrar för att den involverar människor och återuppfinner uppdraget.

”En socialdemokrati som flörtar alltför mycket med postnationella MR-ideal riskerar att förlora sikten för att varken demokrati eller solidaritet i form av välfärdsstaten är möjliga utan en föreställning om nationell gemenskap.”

Citatet tillhör historikern Lars Trägårdh, som menar att vi står inför ett val mellan flummig gränslöshet eller redig, nationell demokrati.

De senaste dagarna har den delats av personer med olika politisk palett, inte minst socialdemokrater som tar formuleringen som intäkt för beslutet om inskränkt asylpolitik.

Svaret på klimatkris, flyktingströmmar och ett globaliserat kapital tycks vara att vända sig inåt, isolera sig från omvärlden och låtsas som ingenting hänt sedan nationalstatens guldera vid mitten av seklet.

Synsättet är häpnadsväckande och missar på avgörande punkter demokratins själva livsnerv: De som berörs av beslut ska också vara med och fatta dem.

Att reducera demokratin till en nationell angelägenhet vore ett historiskt misstag, inte minst för vänstern.

Colin Crouch, professor vid Warwickuniversitetet, argumenterar i boken “Postdemokrati” för att vi befinner oss i ett nytt historiskt tillstånd.

Den demokratiska modell som växte fram under industrierans stabila nationalstater har till stora delar ersatts av en postdemokratisk. Samhället präglas av formella demokratiska rättigheter – fria val, yttrandefrihet, mänskliga rättigheter – men domineras av krafter liknande den fördemokratiska perioden.

Motorn bakom demokratins skiftning är att företag och kapital kunnat lämna den nationella spelplanen. De senaste decennierna har vi sett en enorm koncentration av rikedomar – och makt – i globala företag som utövar omfattande inflytande över den politiska processen.

Storföretagen har helt enkelt vuxit sig större än nationalstaten. Arbetarklassens nationella landvinningar har därför kunnat kringskäras och företagen kunnat spela ut länder mot varandra i jakt på större vinster. På samma sätt som den unga industristaten skapade en reservarmé av arbetskraft, har globaliseringens kapitalistiska expansion skapat en global reservarmé av länder.

Churchs poäng är att demokratin och politiken inte hållit jämna steg med den ekonomiska makten.

Så vad är svaret? Ska de politiska rörelser vars mål är jämlikhet och rättvisa kapitulera inför samtiden och klamra sig fast vid forna dagars magi?

Ska socialdemokratin och vänstern acceptera de allt trängre ramar den globala kapitalismen ger politiken?

Det vore ett historiskt misstag. Politikens svar kan inte vara att blicka bakåt till en folkhemsmysig pastellmålning. Det vore naivt att tro att dagens och morgondagens utmaningar kan mötas med gårdagens verktygslåda.

Demokratin blomstrar inte därför att den är nationell, den blomstrar för att den involverar människor och återuppfinner uppdraget. Det finns ingen statisk, nationell drömträdgård där vi kan blunda för förändringar.

Just därför är det enda rimliga svaret en fördjupad demokrati som involverar fler – inte färre – och angriper kapitalets globala avarter.

Eller med den italienske författaren Ignazio Silones ord:

“Demokrati är som salt i vattnet: Det sprider sig snabbt – överallt. Därför är det omöjligt att tillåta bara en liten smula demokrati.”