Johan Bobert

debatt Frågan om registrering av lobbyister återkommer med jämna mellanrum. Men i vilket syfte, undrar PR-konsulten Johan Bobert som efterlyser en fördjupad diskussion om behovet.

Varje år lämnas pliktskyldigt en eller ett par motioner till riksdagen med krav på registrering av lobbyister. Lika pliktskyldigt avvisas de, men inte förrän motionsskrivaren lyckats få igång en debatt om hemlig påverkan på politiska beslut. I år har en debatt pågått om hur Liberalernas åsikter kring elektrifiering av motorvägarna påverkats av en före detta partisekreterare vars lobbyingbyrå har eller haft ett lastbilsföretag som uppdragsgivare. Det är också utgångspunkten för en motion från Miljöpartiet som landar i att riksdagen bör registrera ”så kallade lobbyister”. I fallet med Liberalerna ska påverkan ha skett under informellt umgänge hemma hos partiledaren, något som säkert inte är ovanligt i något parti. Det är oklart hur ett register för tillträde till riksdagen skulle kunna ”avslöja” påverkan som sker i någons hem.

Men motionen är typisk för genren; först att påverkan förekommer, sedan att den är dold vilket minskar förtroendet för politiken och sist att lobbyister därför ska registreras. För en utanförstående kan det framstå som svårbegripligt att inte riksdagsledamöter och partianställda på eget bevåg redogör för sina kontakter, om det skulle öka väljarnas förtroendet. Om motionsskrivarna har rätt så skulle förtroendet för MP öka om partiet berättade om alla sina kontakter med utanförstående, medan det skulle vara fortsatt lågt för exempelvis M som inte berättar. Detta borde inte vara ett problem för MP.

Men om lobbyister ska registreras, behöver åtminstone tre frågor besvaras:

  • Vad är det som ska registreras? Är det kontakter i riksdagen som ska registreras, eller i Regeringskansliet och andra myndigheter, eller ska alla offentliga institutioner omfattas? Är det vissa typer av kontakter som ska registreras, eller sådana som sker på vissa ställen eller är det kontakter överhuvudtaget, även privata? Är det skillnad på kontakter med tjänstemän och folkvalda, och vart hör regeringens politiskt anställda staber? Ska syfte med insända och utgivna handlingar registreras? Det sistnämnda kompliceras av att det i lag är förbjudet för det offentliga att fråga varför en handling begärs ut, offentlighetsprincipen är ovillkorlig.
  • Vilka är det som ska registreras? Eftersom varje medborgare har ”rätt att gå till kungs” utan registrering bör man definiera när, eller var, en medborgare övergår till att vara en lobbyist. Ska varje person som har politiska kontakter registreras, eller krävs viss anställning eller frekvens? Och hur göra med enstaka möten mellan en professionell företrädare och en politiker eller offentlig tjänsteperson? Ska en företrädare för exempelvis ett utländskt företag med ett enstaka ärende genomgå en registrering innan vederbörande får träffa någon i regering eller riksdag, eller måste de gå via en registrerad lobbyist?
  • Varför ska det registreras? Det skäl som främst nämns är att kontakter som inte finns registrerade skapar ett intryck av dold påverkan, vilket skulle påverka förtroendet för den offentliga maktutövningen. I riksdagens fall är det ett märkligt skäl eftersom riksdagen redan registrerar de som går in i huset. Nyhetsbrevet Veckans brief avslutas alltid med en redogörelse för vilka som träffat vem i riksdagen, vilket kan vara spännande för konkurrerande lobbyister men kanske inte för alla andra. Riksdagsledamöterna är inte heller offentliganställda tjänstepersoner, de antas vara medborgare med förtroendeuppdrag och ska låta sig påverkas av alla presumtiva väljare. Även besökare i Regeringskansliet registreras, så särskilt hemliga är inte besöken. De allra flesta lobbyister är också anställda på intresseorganisationer, deras ärenden är ofta uppenbara. Så det är bra att reda ut vad ett register ska tillföra.

De lobbyistregister som det brukar hänvisas till är det som den amerikanska kongressen har samt det som byggts upp i Bryssel. Motiven skiljer sig dock mellan dem.

I Washington är motivet den högst reella rädslan för korruption. Det kostar miljoner dollar för en kongressledamot att bli omvald, pengar som vederbörande måste samla in själv. Sedan 1800-talet har olika skandaler successivt motiverat ett alltmer omfattande register som till slut mer eller mindre institutionaliserat de registrerade lobbyisterna som numera agerar som officiella företrädare för olika intressen. Maktdelningen och kongressledamöternas relativa frihet från sitt parti gör också kongressen intressant att påverka. Det finns inte alls samma intresse för lobbying gentemot Vita huset och myndigheterna.

Om det finns politisk korruption i Sverige så är den i så fall inbyggd i systemet.

I Sverige har vi inga korruptionsskandaler att hänvisa till. Riksdagsledamöternas omval finansieras av deras partier som i sin tur till stor del finansieras med skattemedel. Om det finns politisk korruption i Sverige så är den i så fall inbyggd i systemet.

I Bryssel är motivet annorlunda. Både EU-kommissionen och parlamentet har haft ett behov av att komma i kontakt med organiserade intressen av främst tre skäl: att höja kvaliteten på beslutsunderlagen, att tidigt stämma av med olika sakägare så att beslutsprocesserna blir smidigare samt, inte minst, för att öka legitimiteten hos EU:s institutioner. Om organiserade intressen fokuserar på beslutsprocesserna i EU, kan det höja EU:s status gentemot de nationella beslutsprocesserna. Både kommissionen och parlamentet har medvetet institutionaliserat lobbying genom att ge registrerade organisationer en roll i beslutsfattandet, bland annat genom tillträde, tillgång till material och en plats vid utskottsmöten.

Det numera gemensamma registret för kommissionen och parlamentet hade 2017 11.500 ”intressegrupper” registrerade. Av dessa var 10 procent konsulter, 50 procent företag och bransch- och yrkesorganisationer, 25 procent ideella organisationer och 15 procent tankesmedjor, akademiska institutioner, regioner, kommuner och religiösa organisationer. Det är alltså en blandad skara som registreras, inte bara de konsulter som i svensk debatt kallas lobbyister.

I Sverige har just institutionaliseringen och legitimeringen av lobbyister och lobbyism upplevts som ett hinder varje gång ett register har utretts. Detta är litet märkligt eftersom Sverige har en tradition av beslutsorgan och utredningar fulla med organiserade intressen, samtidigt som de politiska partierna i regel står nära, ibland väldigt nära, olika organisationer och intressen. Visserligen har den uppenbara korporativismen dämpats genom nermonteringen av de partssammansatta myndighetsstyrelserna i början av 1990-talet, men att genom ett register institutionalisera professionella påverkare vore inte helt främmande för svensk tradition.

Men för att det ska fungera måste det naturligtvis finnas morötter, precis som det finns i Washington och Bryssel. Fritt tillträde till riksdagen är en sådan morot, liksom arbetsmöjligheter och tillgång till material i de frågor man bevakar samt möjligen även tillträde till utskottsmöten. Fritt tillträde är inte så konstigt som det låter, det finns redan idag en stor grupp lobbyister som kommer och går som de behagar. Det är före detta riksdagsledamöter som får behålla sina passerkort så länge de vill, en förmån riksdagens ledamöter aldrig velat avskaffa, man kan undra varför? Den som ackrediterar sig som riksdagsjournalist har en arbetsplats i riksdagen, samma sak för lobbyister vore inte orimligt.

Fritt tillträde till departement och andra myndigheter är mer udda, främst för att de är myndigheter vilket riksdagen inte är. Men det skulle kunna vara en morot om lobbyingbyråer via ett register kan bli officiella företrädare för olika företag och organisationer, hamna på remisslistor, bjudas in till möten och liknande. Idag sker sådant via uppdragsgivaren, vilket är en omväg.

Kanske vore ett register för professionella lobbyister, med morötter, ett sätt att ytterligare montera ner den tidigare korporativismen och istället skapa en officiell lobbyingordning. Det skulle vara ett system som definitivt är mer transparent än den härva av informella påverkansvägar som finns mellan partierna, deras närstående organisationer och personer som rör sig fram och tillbaka. Det ska givetvis inte vara möjligt att hindra att lobbyister äter middag hos partiledare, men det går att parallellt bygga ett officiellt lobbyingsystem.

 

Johan Bobert
VD Deliberately, en lobbyingbyrå

Låt fler få veta – tipsa Dagens Arena