Våldets triumf är samhällets skamfläck

ledare Det är fel att stämpla människors livsöde på förhand beroende på hudfärg eller ursprungsland. Men det är också fel att låtsas som att våldet och kriminaliteten inte existerar här och nu.

När Brottsförebyggande rådets rapport om brottslighet bland inrikes- och utrikesfödda släpptes under gårdagen gick det nästan att höra när talepunkter slipades och tangenter knattrades runt om i Sverige. Kombinationen brottslighet och migration är lika politiskt som medialt laddad. Både lag och ordning och migration ligger i topp när svenskarna listar de viktigaste politiska frågorna.
Det är inte konstigt. De senaste årens grova våldsbrott och bombdåd skakar om samhället i grunden. Kräver oss på svar.
Siffrorna i Brå-rapporten är tydliga. Den totala andelen brottsmisstänkta är större bland inrikesfödda med utrikesfödda föräldrar. Brå beskriver det som att den gruppen har en ”överrisk att misstänkas”. Som så ofta kommer debattörer och politiker med ett intresse att hamra in tesen att invandring är farligt sluta läsa rapporten här. Teserna kommer att strösslas: hårdare straff och strypt asyl- och migrationslagstiftning är det enda vaccinet mot brottslighet. 

Självklart handlar det om klass.

Men det handlar förstås inte om att landet du föds i gör dig mer eller mindre benägen att begå brott. Som rapporten från Brå konstaterar är det i stället summan av sociala och ekonomiska villkor, uppväxtmiljö och omgivningens förväntningar som formar brottsbenägenheten.
När Brå:s undersökning lyfter in ålder, kön, klass och geografi för att förklara överrisken för brott sjunker den i samtliga grupper och utjämnas mellan inrikes- och utrikesfödda. Inte minst när det gäller ålder.
Rapporten går också på tvärs med bilden som ofta målas upp i debatten om brott och straff. Trots att opinionsbildare, politiker och medier, inte minst på högerkanten, gärna pekar ut Sverige som ett laglöst land bortom kontroll stämmer det inte. I själva verket har andelen brottsmisstänkta i befolkningen minskat under perioden 2007–2018. Snarare har brotten skiftat karaktär, blivit grövre och mer närvarande i människors närområden.

Samtidigt är det ett svek mot den som drabbas av brott att nöja sig med strukturella förklaringar och peka på behovet av välfärd, offentliga investeringar och ökad jämlikhet. För det räcker inte. Människorna som utsätts för brotten – som bor i de områden och stadsdelar där våldsdåden sker framför barnens skola, utanför matbutiken eller precis intill lägenhetsfönstret – förtjänar bättre.
Självklart handlar det om klass. Ett samhälle med stora klyftor, där ojämlikheten slagit rot, utsätts för mer brottslighet. Sverige är det land i västvärlden där de ekonomiska klyftorna ökat som snabbast de senaste decennierna. Det får konsekvenser.
Men det är lika respektlöst som destruktivt att skjuta frågan om brottsbekämpning till morgondagen. För här och nu handlar det inte om att öppna en ny fritidsgård. Här och nu handlar det inte om att arrangera fotbollsturneringar. Här och nu handlar det om att garantera tryggheten och säkerställa att människor kan leva sina liv utan skräcken ständigt närvarande.

Vi ska med andra ord inte etnifiera brott och stämpla människors livsöde på förhand beroende på hudfärg eller ursprungsland. Batongpolitik och stängda gränser leder mot avgrunden. Men vi ska heller inte låtsas som om våldet inte pågår inför våra ögon. För att parafrasera den tidigare labourledaren Tony Blair så måste vi både vara tuffa mot brottsligheten här och nu – men också lika tuffa mot brottslighetens orsaker.
Att lösa upp brottslighetens gordiska knut kräver politiker som förmår kombinera perspektiven. Som prioriterar att knäcka gängnätverken och ställa kriminella inför rätta. Men som med samma brinnande övertygelse inser att det långsiktiga svaret finns i en offensiv jämlikhetspolitik – för jobb, bostäder och välfärd – som bryter klassamhällets förbannelse.