Torun Carrfors: Låt oss prata om sex

Vi måste prata om sex på ett sätt som det går att göra politik av. Utifrån hälsa och människovärden. Utifrån kön och utifrån klass.

Jag har länge velat prata om sex. Jag tycker vi gör det alldeles för lite. Och när jag säger för lite, menar jag inte att det är sexfrågespalterna i veckotidningarna som inte tar sitt ansvar eller som är för få. Det är bra att de finns.

Men jag längtar efter samtal som sex som kan vara större och mer allmängiltigt än så. Som kan innehålla inte bara personliga berättelser, utan förmå att göra politik av det. Som kan prata om sexualitet utifrån struktur. Utifrån hälsa och människovärden. Utifrån kön och utifrån klass.

Jag läser en kurs om det nu. Det spär på min längtan ännu mer.

Jag har funnits tio år i vården snart. Jag har jobbat hemma hos äldre som nyligen blivit ensamma när deras livskamrat dött. Varit på vårdavdelningar där femtioåringar opererat bort sin livmoder och där unga vuxna just startat en i raden av alla de cellgiftskurer som komma skall. Stått på akuten och mött den som nyss blivit våldtagen. Och den som förlorat en graviditet.

Vi har pratat om så mycket. Döden, livet, rädslan, sorgen, ilskan och tomheten. Om mat, sömn och smärta.

Men vi har pratat så lite om sex.

I undersökning efter undersökning berättar vårdpersonal att de låter bli; för att de inte vet hur de ska hinna och vad de ska säga.

Och jag tänker att det är sorgligt för att sex är viktigt. För många personer är sex en stor del av identitet och hälsa. Oavsett om en har, och hur en har sex.

Jag läser andra undersökningar. Om hur klass och kön påverkar risken att utveckla ett sexuellt självskadebeteende. Hur ens pallplats i den socioekonomiska stegen spelar roll, för hur vanligt det är att drabbas av sexuellt överförbara sjukdomar och oönskade graviditeter. Om att utsättas för sexuellt våld och inte ens ha ord för att definiera det som en våldtäkt.

Hur mycket jag än älskar att det finns veckotidningar att skicka frågor till är det inte tillräckligt. Inte när varken vården, eller skolan, eller socialtjänst förmår att skapa rum där en kan prata om sin sexualitet.

Veckotidningars roll är inte att prata klass och kön. Sällan är min upplevelse av att läsa dem att de lyckas vara särskilt normbrytande heller.

Framför allt är deras uppgift inte att vara kompensatoriska. Det tänker jag att vårdens, skolans och socialtjänstens uppgift är. Att skapa förutsättningar till hälsa för den som saknar eller fråntagits dem. Oberoende om det är ens sjukdom, ens könstillhörighet eller ens klassbakgrund som tog dem eller aldrig ens gav dem.

Och då måste vi prata om sexualitet och om sex, utifrån struktur. Precis som vi förmår att i alla fall ibland prata om arbete, bostad och utbildning som en del av vår hälsa.

Annars kommer det fortsätta vara så att höginkomsttagare som identifierar sig som män är de med bäst sexuell hälsa. Medan motsatsen, kvinnor i låginkomstyrken skattar den sexuella hälsan lägst.

Det känns för sorgligt för att jag ska stå ut med.

Torun Carrfors, skribent och sjuksköterska