Svensk industri går på fälgarna. Om vi ska undvika den brittiska vägen är det hög tid att värna de industriella klenoderna – och utveckla nya.

Blir historiens dom att Sverige var landet som sålde ut sitt industriella kyrksilver och blev fattigare och fattigare? Efter att försäkringsbolaget Alecta sa ja till Volkswagens bud finns det skäl att ställa den frågan. Samtidigt har Pfizers lagt bud på Astra Zeneca. Håller Sverige på att utvecklas till en dotterbolagsekonomi där huvudkontor, forskning och utveckling och ägande flyttat utomlands?

Scania och Astra Zeneca är bara två exempel på företag som utvecklats i Sverige, men som redan i dag har globala majoritetsägare. Det finns många andra som vandrat samma väg. Vi talar om företag som utvecklats och växt fram i en svensk forskningsmiljö, byggts upp av löntagarnas historiska arbetsinsatser och samhälleliga investeringar i infrastruktur och utbildning. Några av Wallenbergs klenoder har i dag utländska ägare eller är dotterbolag till globala koncerner och med huvudkontor i andra länder: ABB, Astra Zeneca, Gambro, Scana, Stora Enso, och så vidare.

Strategiska ägare som Wallenberg agerar i dag på en global marknad, styrs numera mer av ett Wall Street-perspektiv och är inte lika knutna till nationella intressen som tidigare. Globaliseringen har också tolkats på ett ganska snävt sätt de senaste decennierna, som om att allt är globalt och att nationellt ägande och regional eller lokal anknytning inte längre spelar någon roll. Även politikerna har i hög grad köpt den bilden. Allt har reducerats och krympts ner till att skapa bra villkor för företag så att de förhoppningsvis stannar eller investerar i Sverige.

Till det här kommer att näringslivet och högern i så hög grad bergtagits av idén om att det är mer rationellt och effektivt om marknaden alltid sköter allt på egen hand. Arbetarrörelsen har inte riktigt klarat av att så emot. Efter löntagarfondsstriden har det också varit tabu att prata om ägarfrågor eller ens antyda att våra institutionella ägare skulle kunna ha ett långsiktigt perspektiv.

Men finansiella muskler spelar stor roll. Särskilt för ett litet land som Sverige. Och ägandet är inte betydelselöst. Det ger makt att bestämma och ger möjligheter att behålla och utveckla industriföretag och industriella miljöer. Och det är värt att påminna om att det är den tyska industriella modellen med mer ett blandat ägande, även offentlig ägande, och en stark partsmodell, som visat sig framgångsrik på 2010-talet.

På mitt bord ligger Nicolas Comforts bok ”The slow death of British industry. A sixty-year suicide 1952-2012”. Frågan är om en liknande bok om Sverige kommer att ges ut om något decennium. Risken är överhängande. För Storbritannien har avindustrialiserats. Ekonomin är obalanserad och alltför beroende av den finansiella sektorn och baserad på låga löner som löntagare inte kan leva på. Visst var brittisk industri åderförkalkad, men en del av arvet från thatcherismen är att industrier i alldeles för hög grad slogs ut och såldes av. ”Rheinischer Kapitalismus” har visat sig mer långsiktigt hållbar än den anglosaxiska nyliberalismen.

I grunden handlar det om maktrelationerna i dagens kapitalism och i dagens storföretag. I Financial Times ställer Martin Wolf frågan om det bara är aktieägarna som äger rätt att besluta att sälja Astra Zeneca. Wolfs svar är nej. Det finns också andra intressenter som bör ha ett inflytande över företaget. Inte minst det omgivande samhället. Och de anställda. Aktieägarna tar inga stora risker och kan sälja sina aktier med en knapptryckning. Löntagarnas liv kan med ett klubbslag slås i spillror: ”Ändå har de anställda ingen röst i vad som händer med ett företag de kanske har ägnat hela sitt liv åt.”

Vi behöver en politik inom hela detta stora fält som knyter ihop politiken, samhället och ekonomin. Vi behöver en aktiv näringspolitik. Vi behöver värna våra klenoder men också utveckla nya. Vi måste vidga de institutionella ägarnas mandat. Vi måste börja diskutera om ett ökat personalägande kan vara ett sätt att motverka fientliga uppköp.

”Svensk industri går på fälgarna” säger Ola Asplund, utredningschef på IF Metall, som jag träffade under gårdagen när IF Metall inledde sin kongress i Stockholm. Han passade på och presenterade rapporten ”10 steg för ny industrialisering av Sverige”. Den innehåller krav på en mer aktiv industripolitik, diskuterar kapitalförsörjningsfrågorna och behovet av ett långsiktigt ägande. Ytterst handlar det om vilket samhälle vi vill ha – och om vi vill leva i ett samhälle som bara domineras av aktieägarintresset.