ledare Det räcker inte att passivt försöka skydda svenska företag mot omvärldens konkurrens. Det kräver ett nytt sätt att se på teknikutveckling, och på förhållandet mellan marknad och stat.

Kajsa Borgnäs är chef för Arbeit und Umwelt, några av de tyngsta tyska industrifackens tankesmedja. Det handlar om fackförbund som organiserar anställda i den tyska gruv- och kemikalieindustrin. Dessa industriarbetare är på många sätt priviligierade.

Tyska industriarbetare har, med tyska och europeiska mått mätt, starka fackföreningar, och de verkar i en av världens mest framstående industrinationer. Den tyska industrin exporterar konkurrenskraftigt till hela världen.

Men i ett globalt sammanhang är Tyskland ett litet land. Särskilt i jämförelse med Kina. Tyskland har 80 miljoner invånare – det är en mindre provins i Kina. Och Kina har under de senaste åren tagit stora strategiska steg för att stärka sin industri.

Staten måste aktivt delta i teknikutvecklingen, det duger inte att bara passivt reglera konkurrens mellan redan etablerade företag.

Kinas snabba industriella utveckling syns inte bara i spektakulära uppköp, som när kinesiska Geely köpte Volvo, eller när den grekiska storhamnen Pireus fick kinesiska ägare, utan som en oerhört snabbt ökande andel av den globala industriproduktionen.

År 2005 utgjorde Kinas andel knappt en tiondel av världens samlade industriproduktion, år 2018 hade den kinesiska andelen mer än tredubblats. Dessutom har Kinas industri utvecklats från att framförallt producera varor med lågt förädlingsvärde, till att bli en världsledande producent av vissa högteknologiska produkter.

När Folkrepubliken Kina firar sitt 100-årsjubileum år 2049 ska Kina vara en global stormakt inom industriell tillverkning och innovativ forskning, det är målet för den kinesiska ledningen, och för projekt som den nya silkesvägen.

Den kinesiska industrin har stora möjligheter att lyckas med det. Inte minst, argumenterar Kajsa Borgnäs i en ny rapport, för att de kinesiska industriföretagen, som alla är mer eller mindre statskontrollerade, kan få nästintill obegränsad tillgång till långsiktig finansiering. Både finansiering av forskning och utveckling, och hjälp med att finansiera nästa fas: investering i fabriker och inte minst transportinfrastruktur. Om den tyska, eller för den delen den europeiska industrin ska ha en chans att konkurrera måste den europeiska industripolitiken vässas. Rejält.

Kajsa Borgnäs har skarpa förväntningar på Sverige och den svenska regeringen. Staten måste kliva fram nu, och ta en mer aktiv roll. Det handlar inte om att passivt försöka skydda svenska företag mot kinesisk konkurrens, utan om att göra dem konkurrenskraftiga genom att ge dem stöd till innovationer och modernisering.

Det kräver ett nytt sätt att se på teknikutveckling, och på förhållandet mellan marknad och stat. Inte minst handlar det om att staten måste stödja utvecklingen av de gröna, klimatsmarta tekniker och produkter som är förutsättningen för ett hållbart välfärdssamhälle. Som solceller och batterier. Staten måste aktivt delta i teknikutvecklingen, det duger inte att bara passivt reglera konkurrens mellan redan etablerade företag.

Den viktigaste slutsatsen är att såväl Sverige som Tyskland är för små för att klara av den teknikutveckling som krävs på egen hand. Grön teknik, från bränsleceller till batteriteknik och grön vätgas kräver europeiskt samarbete. Sverige måste bli bättre på att se fördelarna med ett sådant samarbete, och bli mer pådrivande.