ledare Ovanpå coronapandemin och klimathotet, står vi inför en ny annalkande finanskris – om vi inte agerar. Lösningen stavas högre skatter på den finansiella sektorn.

Skyltfönstren gapar tomma i närcentrum. Hemtjänstpersonalen som stressar mellan brukare går på knäna. Den kraftiga ökningen av covid-19-fall under november slår hårt mot svensk och internationell ekonomi. Gårdagens arbetskraftsundersökning från SCB visar att 76 000 färre är sysselsatta jämfört med motsvarande period förra året. Arbetslösheten ligger numera på närmare åtta procent.

Samtidigt har kurvorna pekat uppåt på världens börser. Under november har aktiemarknaderna i Stockholm, New York och Tokyo gått över förväntan. Efter vårens ras i tillväxt har till exempel den amerikanska marknaden hämtat närapå hela tappet.

Det finns helt enkelt en klyfta mellan vardagens villkor och den spekulativa ekonomins värden. Annorlunda uttryckt: kurvor och grafer som pekar uppåt på börsskärmar runt om i världen motsvaras inte av nya jobb eller bättre välfärd.

Anledningen är att det är för lönsamt att ta risker. Decennier av avregleringar och skatter har kastat bensin på finanskapitalismens brasa. Inte minst slopandet av Glass Steagall Act, som fungerade som brandvägg mellan traditionella banker och övrig finansiell aktivitet.

När det går överstyr – 1929, 1987, 2000, 2008 – får staten kasta i livbojen och plocka upp notan för kalaset.

Sedan börjar allt om igen. Nya invecklade algoritmer och paketerade finansiella produkter. Finanssektorn påminner om filmen ”Groundhog Day”. Bill Murrays karaktär upptäcker att han kan göra vad han vill, han kommer ändå att vakna upp till samma måndag. Om och om igen – utan konsekvenser.

Ändå vet vi riskerna. Lämnad till sitt eget öde växer finanskapitalismen till en jättelik Leviatan som sliter sig loss från samhället och förgör allt i sin väg. Nu, under de sista kapitlen av 2020, står mänskligheten inför två pågående kriser.

Covid-19-pandemin har redan skördat miljontals människoliv. Samtidigt brinner världen bokstavligen inför våra ögon av klimatkrisens senaste frontlinje. Och den tredje krisen, finanskrisen, skrapar otåligt på dörren.

Hoten som tornar upp sig i horisonten är kollektiva – och kräver kollektiva lösningar. IMF pekade redan 2011 på behovet av ”omprövning gentemot finanssektorn” och framhöll ”fördelarna med beskattning och reglering, som knappts har erkänts, än mindre adresserats”. Ekonomen Thomas Piketty har gång på gång, inte minst i nysläppta boken ”Kapitalet och ideologin”, upprepat behovet av att beskatta förmögenheter och kapital.

Ska vi fixa det här måste vi helt enkelt frigöra resurser och garantera en rättvis omställning. Till exempel genom att skrota klimatskadliga subventioner och skattebefrielser för fossila bränslen, återinföra förmögenhetsskatter och klubba en transaktionsskatt på spekulativ verksamhet i linje med EU-kommissionens förslag från 2011. I förslaget, som Sveriges dåvarande finansminister Anders Borg sköt ned, skulle transaktioner mellan finansiella institut som handlade med aktier och obligationer beskattas med 0,1 procent och finansiella derivat beskattas med 0,01 procent.

Den tyske filmskaparen Werner Herzog har ringat in mänsklighetens bräckliga existens med följande formulering: ”Civilisationen är blott ett tunt skikt av is på ett djupt hav av kaos och mörker”.

Att inte göra någonting alls, att än en gång låta finanskapitalismen trasa sönder våra samhällen, är inget alternativ. Den här gången måste det bli annorlunda.