För att minska oron för sexualbrott behövs ett samhälle som bestämmer sig för att bekämpa sexualiserat våld och visar det. Politiker, domstolar och det civila samhället måste ta sitt ansvar. 

I lördags samlades tusentals personer på Medborgarplatsen i Stockholm för att demonstrera mot sexualbrott och för samtycke. Bakgrunden är det senaste årets många uppmärksammande och uppseendeväckande friande domar i våldtäktsfall landet över.

Minns till exempel de unga män som förde in en flaska i en ung kvinnas underliv. De friades i tingsrätten och dömdes i hovrätten, som tack och lov gjorde bedömningen att kvinnan inte ville att flaskan skulle föras in när hon försökte knipa ihop sina ben. Fälldes gjorde däremot inte de sex unga män som förgrep sig på en 15-åring på en fest. Hovrätten ansåg inte att flickan befunnit sig i ett hjälplöst tillstånd. I december friades fyra unga män från anklagelserna om gruppvåldtäkt. Inte för att något övergrepp inte skett, utan för att det inte gick att bevisa vem som gjort vad. Domen är överklagad.

Den senaste händelsen, som liksom de tidigare nämnda lett till omfattande protester, var när tingsrätten i Lund friade en man från våldtäkt trots att det enligt domstolen stod klart att han använt våld för att ha sex med kvinnan. Däremot gick det enligt rätten inte att bevisa att mannens uppsåt var att tvinga till sig sex, utan att våldet skulle ha ingått i sexakten.

Enligt Brottsförebyggande rådets (Brå) Nationella trygghetsundersökning som presenterades i förra veckan sker 36 000 våldtäkter per år i Sverige. I snitt ungefär 100 våldtäkter per dag. Unga kvinnor i åldern 16–24 år är överrepresenterade bland dem som uppger att de utsatts för sexualbrott det senaste året. Undersökningen som bygger på 13 000 telefonintervjuer visar också att endast vart tionde fall av alla sexualbrott polisanmäls. När det gäller våldtäkt är det bara vart sjätte fall som anmäls, 2012 drygt 6 000 fall. Det gör sexualbrott till den brottstyp som polisanmäls i lägst utsträckning. Av de fall som anmäls leder få till att åtal väcks och ännu färre till fällande dom. 2012 fälldes 171 personer för våldtäkt i tingsrätten.

Feminister har under många år uppmärksammat hur lagstiftning och rättsväsende inte klarar av att ta hand om sexualbrott och krävt förändring. Det har lett till att lagstiftning skärpts och omfattande utbildningsinsatser riktats mot polis och domstolar. Men det behövs fortfarande skarpa åtgärder med tanke på hur få som döms och att domstolar kan konstatera att brottsoffer utsatts för våldtäkt, men samtidigt friar för att det inte går att bevisa uppsåt eller att brottsoffret befunnits i hjälplöst tillstånd.

Den nationella trygghetsundersökningen visar också att nästan var tionde kvinna inte vågar gå ut sent på kvällen i sitt närområde, på grund av oro för att utsättas för sexualbrott. Justitieminister Beatrice Asks svar om vad som behövs är ”mer upplyst och att det finns poliser, det är bara så vi kan ändra på den känslan” (DN 14/1).

Det finns så mycket att säga om den korta kommentaren. Till exempel: Vem är det som känner sig trygg av fler poliser? Fråga brottsoffren från det senaste årets uppmärksammade fall. Fråga kvinnor som har tillfälligt uppehållstillstånd på grund av den så kallade tvåårsregeln. Fråga papperslösa (som utsätts för sexualiserat våld eller ej). Fråga unga i Husby. Fråga romer eller demonstranter i Kärrtorp.

Det som behövs för att minska oron för sexualbrott är ett samhälle som bestämmer sig för att bekämpa sexualiserat våld och visar det. Politiker som kräver ett slut på domstolarnas sexism, ett samhälle som inte accepterar att gärningsmännens erfarenheter står i centrum och står upp för brottsoffren (och till exempel undviker att vräka kvinnor som misshandlats i sin lägenhet och på så sätt ”stört” sina grannar).

Det krävs också stora ansträngningar från det civila samhället, skolan och myndigheter för att ömsesidighet och respekt ska vara den självklara utgångspunkten för sex. Jag lovar att de organisationer som arbetar mot sexualiserat våld mer än gärna skulle hjälpa till.