debatt Många som flyr till EU är ekonomiska migranter, och det är inte dem vi ska satsa på att hjälpa. EU behöver istället hjälpa fler människor i ursprungsområdena, och kan inte tvinga enskilda EU-länder att bidra mer, skriver Tomas Tobé (M) i en replik till Abir Al-Sahlani (C).
Abir Al-Sahlani (C) har rätt i att vi behöver få på plats en hållbar migrationspolitik, och att det kräver ett konstruktivt arbete. Det motsägs dock av hennes förslag på problemlösning (Dagens Arena, 23/3).
Trots att antalet migranter till EU generellt har minskat till följd av pandemin, möter just nu Kanarieöarna ett enormt tryck. Åtta gånger fler migranter sökte sig till dessa öar under 2020, jämfört med 2019. Även till Italien har det kommit dubbelt fler migranter under 2020 jämfört med året innan.
Samtidigt beräknar både EU:s stödkontor för asylfrågor, EASO, och dess gräns- och kustbevakningsmyndighet, Frontex, att antalet irreguljära migranter kommer att öka när pandemin väl är förbi. Det är en följd av pandemins förödande sociala och ekonomiska konsekvenser i Afrika.
I dag är det en handfull länder som får ta det största ansvaret för migrationen till EU. Förutom gränsländerna står Tyskland och Sverige för en oproportionerligt stor del av mottagandet. Vi behöver få fler länder som tar sin beskärda del av ansvaret.
En del av problemet är att majoriteten av personer som söker sig till Europa inte har asylskäl, och att återvändandet fungerar för dåligt. Sex av tio asylansökningar avslås, men bara en tredjedel av utvisningsbesluten verkställs. Det är ohållbart.
Jag menar att det europeiska asylsystemet ska vara till för skyddsbehövande, inte migranter som av socioekonomiska skäl använder rätten att söka asyl som ett sätt att kringgå de krav som ställs för lagliga migrationsvägar. Att reducera antalet ekonomiska migranter kommer inte lösa alla problem, men det kommer kraftigt minska det höga tryck som gränsländerna möter.
Jag ser därför flera fördelar med att ha flexibla alternativ där medlemsstaterna får välja hur de vill avlasta gränsländerna.
EU behöver därför hjälpa fler människor i ursprungsländer och i närområden. Det är så vi hjälper flest personer.
Framför allt vill jag bekämpa migrationens grundorsaker. Genom att stärka skyddet för mänskliga rättigheter och rättsstatens principer, bekämpa korruption, krig och övergrepp, utrota fattigdom och stärka sociala nätverk samt skapa resiliens mot klimatförändringarnas effekter adresserar vi såväl världens orättvisor som människans behov av att migrera. Abir Al-Sahlani har kallat det verklighetsfrånvänt (SvD 27/1-2021).
Al-Sahlani menar att en tvingande omfördelning vore den bästa lösningen för Kanarieöarna. Jag håller inte med. Den bästa lösningen är att reformera den europeiska asyl- och migrationspolitiken från grunden. Det betyder att vi prioriterar skyddsbehövande framför ekonomiska migranter, säkerställer ett effektivt återvändande, bekämpar människosmugglingen och stärker samarbetet med fler tredjeländer för en ordnad migration.
Men migration sker inte i ett vakuum, utan av orsaker som vi kan göra någonting åt. Asyl i Europa kan inte bli en permanent lösning på problem i andra länder.
Alla medlemsstater kommer behöva bidra – på så sätt blir solidaritet obligatoriskt. Men ska vi få den europeiska asyl- och migrationshanteringen att fungera i verkligheten så måste medlemsstaterna också ha den politiska viljan att tillämpa bestämmelserna. Tvång riskerar att underminera hela systemet. Jag ser därför flera fördelar med att ha flexibla alternativ där medlemsstaterna får välja hur de vill avlasta gränsländerna.
Att hålla fast vid ideologiska käpphästar, som tvingande omfördelning, och tro att det ska bryta upp de mångåriga låsningar som finns mellan medlemsstaterna är inte att vara konstruktiv.
Tomas Tobé, Europaparlamentariker för Moderaterna
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
