De krampaktiga svenska försöken att stoppa minimilöner på EU-nivå riskerar att drabba de lägst betalda, trots att riskerna för svensk del är mycket små, skriver Anders Nordström.
Drygt 25 miljoner lågavlönade arbetare i EU går miste om ett välbehövligt lönelyft om Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och LO får sin vilja igenom.
Det handlar om EU-direktivet om minimilöner som antogs i oktober förra året. Bara Sverige och Danmark röstade emot.
– Dagens överenskommelse kan bli en game-changer för miljoner arbetare som kämpar med den kris ökade levnadsomkostnader innebär, sa Europafackets Generalsekreterare Esther Lynch när beslutet fattades.
Den danska regeringen ger sig emellertid inte utan har vänt sig till EU-domstolen för att få uppgörelsen ogiltigförklarad. I Sverige har Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och LO försökt få regeringen att ställa upp på Danmarks sida. Ulf Kristersson tvekade först, men när Sverigedemokraterna gjorde gemensam sak med (S) och (V) gav han efter. Sverige kommer att ge Danmark sitt stöd.
Sverige och andra länder där kollektivavtal skyddar minst 80 procent av löntagarna är undantagna från alla krav på lagstadgade minimilöner
Europafacket, EFS, sammansluter fackliga centralorganisationer inom EU. Från Sverige är LO, TCO och Saco medlemmar. För EFS är EU:s direktiv om minimilöner slutpunkten på en decennielång kamp. Det ses som den största fackliga framgången i EU på årtionden, kanske sedan EU bildades.
Förutom de dryga 25 miljoner lågavlönade som bedöms bli direkt berörda ger direktivet även en press uppåt på löner en bit över miniminivån. Det försvårar också lönedumpning från företag utan kollektivavtal. Dessutom, menar EFS, ger direktivet en viktig efterfrågestimulans för europeisk ekonomi vilket skapar fler och bättre jobb.
I dag har 21 av 27 av EU:s medlemsländer någon form av lagstiftad minimilön, många dock på så låga nivåer att de kommer behöva höja lägstalönerna. EU-direktivet innebär emellertid inte att minimilönen i reda pengar blir densamma. Den ska ligga på en nivå som garanterar en ”anständig levnadsnivå” heter det, och riktmärket för det anges som 60 procent av medianlönen eller 50 procent av genomsnittslönen i respektive medlemsland.
Under den långa processen fram till direktivet har Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och LO frenetiskt försökt stoppa förslaget. Nej-röster i Ministerrådet och Europaparlamentet, juridiska överklaganden och i Europafacket försök att stoppa EFS stöd för förslaget. LO gick så långt som att en tid vägra betala medlemsavgift eller delta på EFS-möten. ”Vi kan inte betala till någon som dödar oss”, sa LO:s avtalssekreterare Torbjörn Johansson med udden riktad mot fackliga kollegor i EU som slåss för sina lägst avlönade medlemmar. En ordval så brutalt att han aldrig skulle använda det om de kapitalets representanter som är LO:s motpart.
Att svensk arbetarrörelse går i clinch med flertalet europeiska kamrater förklaras av att ”den svenska modellen”, att löner bestäms i kollektivavtal och inte av politiker, upplevs som hotad. En rädsla som hämtar mer syre från fantasier än från fakta.
Sverige och andra länder där kollektivavtal skyddar minst 80 procent av löntagarna är undantagna från alla krav på lagstadgade minimilöner. De länder där kollektivavtalen omfattar mindre än 80 procent av löntagarna blir dessutom skyldiga att vidta åtgärder för att öka kollektivavtalens täckningsgrad.
Men, hävdas det, EU-domstolen kan komma att ogiltigförklara undantagen i direktivet. Det är en försvinnande liten risk, EU-kommissionen har förstås dubbelkollat direktivets juridiska hållbarhet, men den finns.
Inte heller det skulle emellertid flytta makten över svenska lägstalöner från fack till politiker. Svaret skulle istället bli att kollektivavtalen allmängiltigförklaras. Det innebär att fack och arbetsgivare på vanligt sätt förhandlar fram ett kollektivavtal som sedan upphöjs till lag och därmed omfattar alla företag inom en bransch.
Detta är en vanligt förekommande procedur i EU och skulle ha flera fördelar också i Sverige. Tryggheten för de 15 procent av löntagarna som idag saknar kollektivavtal skulle öka och det skulle bli slut på lönedumpning från företag som vägrar teckna avtal. Något som fått LO-förbundet Transport att öppna för att allmängiltigförklara avtal också i Sverige. För den som vill se hur systemet fungerar i praktiken räcker det med att ta tåget till Oslo eller färjan till Helsingfors. Norge och Finland har länge tillämpat det.
Den som värnar facklig solidaritet över nationsgränser och vill stärka löntagarnas rättigheter i EU får innerligt hoppas att svensk arbetarrörelses sista, krampaktiga försök att stoppa direktivet om minimilöner kraschlandar. ”Arbetare i alla länder, förenen eder”, hette det en gång i tiden. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och LO tycks ha finjusterat maningen så den numera uttyds ”arbetare i andra länder, förenen eder”.
Anders Nordström, politiskt sakkunnig (S) i EU-frågor i Statsrådsberedningen 1999–2006
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
