Kulturkriget gjorde intåg i försvarsdebatten

Staten och regeringen måste ta sitt ansvar för det svenska försvaret, men delar av vänstern svalde det bete de lagt ut.

Vad handlade kontroversen under årets Folk- och försvarskonferens i Sälen egentligen om? Var det bara lite vågskvalp i den svenska ankdammen? Ett krig om kriget? Eller var det exempel på att kulturkriget nu gjort sitt intåg i försvarspolitiken.

Överbefälhavaren Micael Bydén och regeringens moderata ministrar levererade alla ett barskt budskap. Det var innehållsmässigt tämligen unisont och framstod som samordnat. Budskapet löd: Det kan bli krig i Sverige.

Ja, det kan bli krig. Men osäkert när. Vi måste förbereda oss, vara beredda på det värsta.

Finns det någon ny underrättelseinformation som motiverar detta nya tonläge?

Statsminister Ulf Kristersson sa exempelvis att svenska medborgare måste vara beredda på att försvara ”Sveriges demokrati, vår frihet och vårt styrelseskick”. Men vapen i hand. Vilket väl ingen vettig människa kan invända emot. Men så la han till ett budskap till våra nya medborgare: ”Vill man inte det ska man inte vara svensk medborgare.” Det var inte riktat till ungdomar utan till invandrare. Eller rättare sagt till den invandringskritiska opinionen.

I sak var budskapet om att krig inte kan uteslutas inte något nytt. Det var tonfallet och Kristerssons kulturkrigstillägg, som stack ut. De försvarspolitiska analyserna har på sistone kommit till samma slutsats. Och där finns en samsyn över blockgränserna.

Finns det någon ny underrättelseinformation som motiverar detta nya tonläge? Handlar det om att kriget i Ukraina kört fast? Om att Ryssland kan vinna? Om att stödet till Ukraina ser ut att krackelera? Om att Sverige som medlem i Nato ska försvara andra Natoländer om Ryssland attackerar exempelvis något av de baltiska länderna?

En sak är alldeles uppenbar, konflikten med Ryssland kommer att prägla säkerhetsläget under lång tid framöver. Det är oroande, ja det är ett allvarligt läge. Eller som Ulf Kristersson brukar säga ”på riktigt”.

Man behöver inte vara konspiratorisk för att inte också se att det kan ha funnits en inrikespolitisk strategi bakom veckans utspel på Folk och försvar. Moderaterna befinner sig i ett svårt läge och leder visserligen en borgerlig trepartiregering. Men Sverigedemokraterna, som redan 2022 blev andra största parti, har nu dragit ifrån ordentligt. Stödet för Moderaterna och Ulf Kristersson har rasat.

Expressen har i flera artiklar rapporterat om en betydande intern kritik i Moderaterna. Opinionsläget ser ju dystert ut för Moderaterna. Och partiet är inte nöjt med Ulf Kristersson. Även hans på sociala medier annonserade 60-årsresa till Sydamerika väcker tydligen frågor. De interna kritikerna verkar tro att lösningen är mer traditionell högerpolitik och inte minst ytterligare skattesänkningar. Om det är nyckeln till att återta ledartröjan på högerkanten (som Sverigedemokraterna nu innehar) får framtiden utvisa.

I den absurda filmen ”Wag the dog” försöker några spinndoktorer och en filmregissör flytta fokus från presidentens sexskandal till ett påhittat krig i Albanien. Det är förstås en långsökt parallell i det här sammanhanget. Men för ett regeringsparti i kris kan hotbilden om ett kommande krig kanske boosta Moderaternas profil på partiets hemmaarena, nämligen försvar och militär, som alltid varit en konfliktfråga mellan höger och vänster. Och om man höjer tonläget tillräckligt mycket framstår alla andra som mer eller mindre ”softa”.

Vissa på vänsterkanten svalde också betet. Göran Greider menade till och med att överbefälhavaren hade en ”hemlig längtan efter krig”. I en intervju i Studio ett sa han att upprustningen leder till krig.

Men utan vapen att göra motstånd hade Ryssland redan slukat Ukraina.

De moderata strategerna måste ha gnuggat händerna. Man lyckades locka fram opinionsbildare som Moderaterna gärna vill ha som motståndare och kunna förhålla sig till.

Efter kommunismens fall rustade såväl öst som väst ned. Det var många som trodde och hoppades på en evig fred. Därför är det något som skorrar falskt ifrån Sälen och Folk och försvar 2024. Särskilt när det kommer från partier som själva varit med om att nedrusta, ja montera ned det svenska försvaret. Något som såväl regeringar som lutat åt vänster och höger bär ansvaret för. Det var exempelvis regeringen Fredrik Reinfeldt som avskaffade den allmänna värnplikten.

Efter Ukrainakriget bröt ut har Sverige beslutat att höja försvarsutgifterna till två procent av BNP och ansöka om medlemskap i Nato. Men redan nu är planerna på två nya brigader försenade. I opposition krävde Moderaterna däremot att takten skulle skruvas upp. Nu är det Socialdemokraterna i opposition som gör samma sak.

Även det civila försvaret och beredskapen har monterats ned. Ministern för civilt försvar, Carl-Oskar Bohlin, talade med darr på rösten om krigsrisken och uppmanade oss alla att ta ansvar för beredskapen på individuell basis. Vilket förstås är en pusselbit. Men staten och politiken måste göra sitt. Bohlin lyfter fram att regeringen avsatt 100 miljoner för att återupprusta skyddsrum. Men det kommer förstås att kräva oerhört mycket mer, och inte minst för att bygga många nya skyddsrum. Såväl det civila som det militära försvaret kommer kort sagt att kräva att regeringen avsätter mycket mer resurser i framtida budgetar. Natomedlemskapet förutsätter också en förbättrad infrastruktur. Ovanpå alla andra investeringsbehov.

Finansminister Elisabeth Svantesson utlovar framtida skattesänkningar. Moderaternas kärntrupper verkar se detta som kungsvägen för att åter bli stora och starka.

På en fråga från Dagens Nyheter om hur mycket vi behöver satsa på att bygga upp beredskapslager ”för mediciner, livsmedel och bränsle”, svarade han: ”Jag kan inte exakt svara på den frågan, det beror på var man lägger ambitionsnivån.” Han hänvisade till försvarsberedningen. I Sälen uppmanade han medborgarna att ta sitt ansvar. Men politiken handlar allt oftare om att uppmana någon annan att göra något. Hur vore det Carl-Oskar Bohlin uppmanade sig själv att ta det politiska ansvaret för civilförsvaret, ett område han ju råkar ha makt över?

Debatten om kriget om kriget i Sälen är inte bara pinsam utan något av en politisk skandal.