Fångar på skolmarknaden

Föräldrar som väljer skola är med rätta cyniska monster. Jan Björklund kan inte ändra på det.

Skolinspektionens generaldirektör Ann-Marie Begler anser att föräldrar bör begära ut privata skolors bokslut innan de bestämmer skola åt sina barn. Men utbildningsminister Jan Björklund protesterar. Trots att han länge försvarat den oreglerade skolmarknaden med fria vinster, tycks här gå en gräns. Till skillnad från sina allianskollegor, som slipper ställas till svars för kaoset i skolan, så anser Björklund nu att en ekonomisk granskning av skolorna är “samhällets ansvar” (sic). Föräldrar ska tänka “kvalitet” och koppla bort tanken på ekonomi.

Den som vill jämföra skolor på kommunens hemsida presenteras långa listor på “nöjdhet”, men inte en siffra om ekonomi. De kommersiella skolornas förespråkare gör sitt yttersta för att upprätthålla myten om ett myller av olika “pedagogiska inriktningar” att välja mellan, trots att många kommersiella skolor bara är billigare kopior av traditionell pedagogik.

Friskolekommitténs förslag är också inriktade på att ta bort frågan om ekonomi från dagordningen. Det är bra att kommittén hoppas rensa bort de värsta nya ägarna och undvika fler konkurser. Men i själva verket ser konkurserna ut att bli fler, något som tydliggjordes inte minst med gårdagens nyhet om att en av fyra gymnasiefriskolor går back. (Och konkursande JB Educations vd fortsätter att driva skolor.)

För verkligheten handlar inte om att välja skola utifrån nöjdhetsindex eller olika pedagogiska inriktningar. När jag frågar mina vänner som är lärare om varför elever väljer kommersiellt gymnasium har de bilden klar för sig: Dessa elevers intagningsbetyg räcker inte till eftertraktade specialinriktningar på kommunala skolor.

Den fria skolmarknaden med kommersiella skolor handlar i stället om just ekonomi, och om vinster. Vinstdrivande skolors hela existensberättigande bygger på att de ska “effektivisera”, det vill säga spara pengar på skolutbildningen. Att som Jan Björklund tro att moderna konsumenter skulle bortse från skolornas ekonomi är därför naivt – och ett sundhetstecken från elever och föräldrar.

Medborgaren som konsument är ett cyniskt monster. Den ande som släppts lös kan inte plötsligt stoppas tillbaka i flaskan igen, inte genom en halvmesyr som Friskolekommitténs förslag.

Däremot har nog många svenska politiker innerst inne insett att kommersiella skolor inte var någon quick fix för att sänka kostnaderna för skolan. Det blev i stället en stor present till riskkapitalisterna. Nu försöker Socialdemokraterna troligen att bakvägen strypa marknaden genom att skärpa kraven på till exempel lärartäthet. Prestigeförlusten i att erkänna att pengarna och vinsterna var avgörande tycks vara för stor.

På detta sätt går det unika svenska kommersiella skolsystemet med oreglerade vinster förhoppningsvis tyst i graven. Ingen behöver tappa ansiktet. Riskkapitalisterna kan gå vidare till lämpligare jaktmarknader.