ledare Britney Spears fans har engagerat sig i samhällets syn på psykisk ohälsa och en kvinnas frihet. Det är uppfriskande att sådana frågor lyckas mobilisera stora grupper. Framför allt eftersom det verkar vara folk som inte annars hade engagerat sig politiskt.

Det har gått en vecka sedan dokumentären Framing Britney Spears blev tillgänglig i Sverige på TV4 Play. Filmen är inte bara en hyllning till popstjärnan, den är ett försök till upprättelse och en uppmaning till mobilisering. Det gör den både unik och politisk.

Britney Spears slog igenom stort vid ung ålder och hennes kändisskap har varit allt annat än stillsamt. I dokumentären intervjuas paparazzifotografer som livnärt sig på att trakassera Britney Spears under flera år och redaktörer som betalat groteska summor för deras gränslösa alster.

Som Britney Spears själv sammanfattat saken i den finstämda inledningen till Piece of me (f ö skriven av tre svenskar):

I’m Miss American Dream since I was seventeen
Don’t matter if I step on the scene
Or sneak away to the Philippines
They still gon’ put pictures of my derriere in the magazine

De flesta vet ungefär hur det slutade. Världens största kvinnliga popstjärna rakade av sig håret, attackerade paparazzin med ett paraply och blev omyndigförklarad. Sedan 2008 har fadern James Spears varit Britneys förmyndare och därmed haft total kontroll över hennes liv och förmögenhet.

Samtidigt som Britney varit omyndigförklarad har hon, med fadern som dirigent, turnerat världen runt, släppt hits i rasande fart och dragit in pengar i ofantliga mängder. Tills för två år sedan, då hon började arbetsvägra. Uppvisningarna fick ett abrupt slut och Britney försvann från offentligheten.

Personkulten kvarstår, men den borde knappast ses som något som minskar trovärdigheten.

Sedan dess har Britney Spears försökt upphäva förmyndarskapet eller åtminstone minska faderns inflytande över hennes liv. Hennes fans har startat rörelsen Free Britney som demonstrerar, följer domstolsförhandlingarna och sprider information om fallet. Tidigare i februari beslutade domstolen i Los Angeles till slut till hennes fördel – förmyndarskapet kvarstår, men James Spears måste nu dela det med en bank.

Rörelsen Free Britney är en blandning av personkult, populärkultur och politisk protest. När den drog igång för ett par år sedan liknade det mest en samlingsplats för konspirationsteoretiker – de engagerade fansen förfinade konsten att tolka precis allt i Britney Spears instagramflöde som hemliga rop på hjälp.

Nuförtiden hänger de istället utanför domstolen, lusläser juridiska dokument och sprider både information och engagemang. Personkulten kvarstår, men den borde knappast ses som något som minskar trovärdigheten. Den enda skillnaden mellan 30-åringar upptagna av Britney Spears och den svenska kult av män som samlar på Erlander-biografier är väl att de senare lever i det förgångna.

Nu engagerar sig Britneys fans inte heller bara i musiken, utan i behandlingen av och samhällets syn på psykisk ohälsa, svåra frågor om ansvar och utnyttjande, och en enskild kvinnas frihet. Det är uppfriskande att sådana frågor lyckas mobilisera så stora mängder människor. Framför allt eftersom det verkar vara folk som inte annars hade engagerat sig politiskt.

Något har hänt sedan den nyblivna stjärnan Britney Spears satt i intervjusofforna och svarade på frågor om sin oskuld, tvingades försvarade sitt föräldraskap och bemötte smutskastning från expojkvänner – allt med ett snällt leende på läpparna, för att inte uppfattas som aggressiv.

När dagens motsvarigheter till Britney, som till exempel countrypopstjärnan Taylor Swift, får frågor om sitt sexliv av närgångna reportrar fräser de ifrån – och backas genast upp av fans på nätet. Skvallerblaskorna har inte längre monopol på kommunikationen mellan kändisar och fans. Tidningsbranschens nedgång har tvingat skrupelfria redaktörer att skära i paparazzibudgeten.

Även de läsare som inte tillhör Britneys sedvanliga klientel kanske ska överväga en kväll med Framing Britney. I bästa fall kan dokumentären leda till en viktig insikt: att det inte var bättre förr.