Blir 2012 oppositionens år?

2011 var ett förlorat år för den politiska oppositionen. Det är visserligen ännu långt till nästa val, men snart har halva mandatperioden gått. Blir 2012 oppositionens år?

I Jonas Sjöstedt har V fått en effektiv kommunikatör som går hem bortom de fyra-fem procent som röstar på vänstern i alla väder. Och med Aron Etzler kan partiet få en intressant och påläst partisekreterare. Sjöstedt är en uttalad kritiker av finanskapitalets makt. Här är S överraskande svaga både analytiskt och politiskt. Därför kunde de rödgröna inte dra politisk nytta den ekonomiska krisen under förra mandatperioden.

I andra avseenden är Sjöstedt en klassisk vänsterpolitiker som i många frågor främst markerar position för att maximera väljarstödet. Att en gammal EU-kritiker för fram sina argument under den nuvarande eurokrisen må vara hänt. Men i en artikel Aftonbladet förespråkade han att de länder som ingår i EMU borde börja avveckla euron. Att detta, som han skrev, skulle ske under ”ordnade former” är förstås helt orealistiskt. Om EMU kapsejsar av sig själv skulle det utlösa en ekonomisk tsunami med förödande effekter. Sjöstedts utspel om euron är ungefär som om Värmlands flotta förklarat krig mot det Tysk-romerska riket.

V har haft en förkärlek för utspel riktade mot den egna partiopinionen. Kanske gäller det omvända numera för MP. Partiet hoppas på ett stort genombrott i svensk politik. När S krisar gör partiet anspråk på sossarnas gamla medelklassväljare i de stora städerna. Gustav Fridolin har deklarerat att Miljöpartiet ska verka i liberalen Karl Staaffs anda. Mittfältet ska bli grönt.

Men samtidigt gör MP allt som oftast upp med regeringen i olika sakfrågor. Håkan Juholt har vid flera tillfällen kombinerat sina utspel med att han vill se överenskommelser över blockgränserna. Bland annat mot vinst i vården och skolan. För en opposition är detta knappast en klockren strategi, om det nu inte bara är ett spel för galleriet. Varför rösta på en opposition som vill göra upp med sittande regering stup i kvarten? Sådana överenskommelser gynnar dessutom oftast de som sitter på regeringstaburetterna.

Den rödgröna oppositionen faller kanske inte ihop, men tycks dra isär något från varandra. Ett starkare V som bevakar sin flank och ett mäktigare MP som drar mot mitten ökar definitivt spänningarna i oppositionen. Och där kommer den tredje pusselbiten in i bilden: Sveriges socialdemokratiska arbetareparti.

S måste ta sig samman om 2012 ska kunna bli oppositionens år. Det största partiet måste kunna göra troligt att partiet kan styra Rosenbad och Finansdepartementet. Då krävs en trovärdig ekonomisk politik för fler arbetstillfällen. En sammanhållen politik vad gäller välfärdens organisation, socialförsäkringarna och infrastrukturfrågorna. En klar linje mot främlingsfientligheten. Och en politik för att binda samman moderniseringen av Sverige med klimatomställningen.

Med andra ord: Mer politik och mindre illa underbyggda utspel.