Historiskt har bostadspolitiken verkat i skärningspunkten mellan marknad och politik. I dag befinner oss vid bostadspolitikens dead end.

Sommaren 1965 bjöd Tage Erlander sina ministerkollegor Gunnar Sträng och John Ericsson (i Kinna) på middag i sommarhuset i Påarp söder om Halmstad. Av dagboken framgår att det var ”mycket lyckat”, men också att ”vi måste göra mycket mer för att klargöra våra bostadspolitiska åtgärder när t. o. m. Kinna kunnat bli så kritisk”. Årets därpå blev Erlander svarslös i en legendarisk TV-intervju. Rådet till unga bostadssökande att ställa sig i bostadskön var kanske rationellt. Men imponerade inte. I de nya medierna krävdes mer konkreta svar på den typen av frågor. Socialdemokraterna backade i kommunvalet samma år.

50 år senare är läget helt annorlunda men grundproblemet detsamma. Vi bygger för lite. Särskilt i områden och i städer med stor inflyttning. För att hålla jämna steg med befolkningsökningen i till exempelvis Stockholms län behöver bostadsbyggandet fördubblas. Efter valet 1966 fick Sverige en social bostadspolitik med omfattande statliga ekonomiska tillskott. I dag är huvudlinjen att marknaden och hushållen på egen hand får ombesörja bostadsförsörjningen.

Efter finanskraschen 2008 behandlar bankerna byggprojekt mer styvmoderligt. Bolånetaket innebär att enskilda hushåll fått svårare att finansiera ett bostadsköp. Hushållens ökade skuldsättning ligger också bakom riksbankens ovilja att sänka räntan. Den ökade skuldsättningen beror på att fler äger sin egen bostad, inflyttningen till större städer och prisökningen som bland annat förklaras av just bristande utbud av bostäder. Men visst, låga räntor innebär att notan för att exempelvis renovera sin egen lägenhet är låg.

Detta är bostadspolitikens moment 22. Oviljan att sänka räntan har lett till högre arbetslösheten och lägre bostadsbyggande. Men en lägre räntebana hade gjort lånen ännu billigare. Nyss var statsskulden hotet mot Sveriges ekonomi. Nu är det hushållens skuldsättning.

Som vanligt dyker ekonomernas patentlösning upp som gubben i lådan. Veckans medium i denna genre var Klas Eklunds och FastighetsägarnasBokriskommitté”. Allt handlar om priset i ekonomernas modellvärld. En fri prissättning ”reglerar” alla problem och skapar jämvikt mellan efterfrågan och utbud. ”Hyresregleringen” måste därför avskaffas, så lyder detta välkända mantra. Nu har vi de facto förhandlade hyror i Sverige och inte något statlig reglering. Och visst är det rimligt att hyran är relaterad till läge och kvalitet. Vilket också var en grundtanke i bruksvärdessystemet.

Men om syftet är att få igång byggandet är marknadshyror ett mycket trubbigt instrument med marginell effekt. Redan i dag har vi en marknadsanpassning i nyproduktion av hyresrätter. Men det har knappast satt byggkranarna i arbete. I attraktiva lägen är det också mer lönsamt att bygga bostadsrätter än hyresrätter. Och i mindre centrala lägen blir det för dyrt för de boende.

Den enda säkra effekten av marknadshyror skulle bli kraftigt höjda hyror i det befintliga beståndet. Uppemot en tredjedel av hyresgästerna förväntas söka bostadsbidrag. Alltså en offentlig subvention. Dessutom hamnar hyresgästerna i en rättsosäker situation. Därför talar inte ens de borgerliga partierna om saken. I varje fall inte öppet. Och i helt visst inte före valet.

Den bistra sanningen är att även Socialdemokraterna är tomhänta. Till på köpet inom ett politikfält där partiet tidigare burit upp en medveten social bostadspolitik. Den nya lagen som styr de allmännyttiga bostadsföretagen (Allbolagen) klubbades i riksdagen 2010 utan socialdemokratiska protester. De allmännyttiga företagen ska nu verka affärsmässigt och leverera vinst till kommunerna. Möjligheten att med egna medel finansiera nya byggprojekt är starkt beskuren. Den kommunala nivån har med andra ord berövats ett centralt bostadspolitiskt instrument. Och Socialdemokraterna föreslår inte heller att staten ska skjuta till mer än kaffepengar. Och efter finanskraschen förmår marknaden inte på egen hand generera tillräckligt bostadsbyggande. Vi befinner oss alltså vid bostadspolitikens dead end.

Historiskt har bostadspolitiken verkat i skärningspunkten mellan marknad och politik. Ekonomiska realiteter kan inte tänkas bort. Men bostaden är inte en vara som andra. Men i dag vi saknas politiken i ”bostadspolitiken”.