Porträttbild på David Eklind Kloo infälld i bild av människor som tänder ljus i mörkret
David Eklind Kloo tänker djupa tankar till Allhelgonahelgen. (Bilden är ett montage) Bild: Nordiska Museet

ALLHELGONAKRÖNIKAN David Eklind Kloo går till minneslunden, tänder ett ljus och anar något som förenar i polariseringens tidevarv.

Jag känner dem inte, de som går intill mig i höstmörkret. De borrar ner hakan i vinterrocken, liksom jag. Talar med lågmälda röster, rör sig långsamt längs gångstigen. I en minneslund när oktober just blivit november är det lätt att se till det vi har gemensamt. Som om vi kunnat vara vänner.

Jo, jag har sett hur en del skriver på nätet. Och jag har koll på både valresultat och opinionssiffror. Jag förstår att jag är djupt oense med många av dem runt mig.

Men när löven frasar runt fötterna och den råa kylan tränger sig på och vi tänder ljus till minne av vad som varit och vad som hade kunnat vara kommer det som förenar oss i förgrunden.

Ingen kommer åter ges prästens auktoritet att definiera hur vi ska förstå och förhålla oss till dessa skeden. Men frågorna förtjänar en plats i offentligheten.

Traditionen att under Allhelgonahelgen besöka begravningsplatser och tända ljus för de döda är en av få gemensamma riter kopplade till livets gång vi har i det sekulära Sverige, med uttrycksformer som ännu berör. Dop, konfirmation, kyrkliga vigslar och dito begravningar åberopar religiösa föreställningar som många av deltagarna inte delar. Och de sekulära alternativen lider ofta av blodfattighet. Det är upp till var och en att fylla dem med innehåll – här finns ingen med prästens anspråk att säga oss något.

Maktlöshet är vårt öde. Jämfört med andra djur förblir vår avkomma i behov av omvårdnad en lång tid. Även som vuxna är vi utlämnade åt krafter vi inte kan kontrollera. Att älska någon eller något inbegriper risken att förlora det. Vi kan inte mer än hoppas på en dag till.

Mötesplatser där vi tillåts gå in i vår känsla av litenhet kan lägga grunden för ett mer balanserat sätt att leva. Fostra en ödmjukhet som gör det lättare att hantera tillkortakommanden och motgångar. Även vi som inte är religiösa kan behöva besinna oss inför vad vi kan påverka och vad vi inte kan påverka.

Det är frestande att hasta vidare. Barn föds till världen, närstående får inte livet att gå ihop, katastrofer inträffar, sjukdom och död påminner oss om sin obeveklighet. Det är frestande att vända bort blicken. Riterna tvingar oss att dröja kvar, att se våra existentiella villkor. Men då måste de ha en form som upplevs som relevant. En form som tillåter oss att tala om dessa frågor utan att anamma föreställningar vi inte tror på.

Det finns all anledning att utveckla nya former för att välkomna barn till världen, markera att ett kärleksförhållande går in i en ny fas eller ta farväl av dem som gått bort. Former som låter allvaret ta plats. Ingen kommer åter ges prästens auktoritet att definiera hur vi ska förstå och förhålla oss till dessa skeden. En större mångfald behövs, där olika sätt att närma sig de existentiella frågorna tillåts leva sida vid sida. Men frågorna förtjänar en plats i offentligheten.

Det talas mycket om att överkomma polariseringen i samhället. Jag förstår inte riktigt vad det skulle innebära. Att människor med skilda värderingar ska lyssna på varandra kan man kräva, men inte att de ska mötas på halva vägen.

Kanske är det där bland ljusen i den råkalla minneslunden mötet kan ta sin början. I en gemensam utsatthet, en delad vanmakt. I ett samtal om det som gör oss rädda, det som gör oss förtvivlade. I handlingen att tända ett ljus utan att ha några ord att säga. Kanske kan det vara en början.