Ett handslag du inte bör avstå

ledare Fackförbunden rapporterar om stora medlemsökningar. Glädjande nog – mitt i allt elände – visar coronakrisen att facket åtminstone i Sverige fortfarande står för trygghet.

Coronavirusets framfart har fått många att välja bort den traditionella handskakningen när man möts. Istället används mer eller mindre nyskapande gester som gör det möjligt att hälsa utan fysisk beröring.

Två högerhänder som fattar varandra är annars en klassisk facklig symbol. Att arbetstagare lovar att stå upp för inte bara sina egna utan även varandras villkor är grunden i den fackliga solidariteten. Och med den kommer också mandatet att sluta avtal – skaka hand – med arbetsgivare om de villkor som ska gälla inte bara en enskild arbetstagare utan hela kollektivet.

Ännu har ingen kommit på något bättre sätt att värna breda löntagargruppers villkor. Att alla andra har schyssta villkor är nämligen det bästa skyddet av ens egna villkor.

Nu förändras Europa i snabb takt. Journalisterna Anna Danielsson Öberg och Tommy Öberg har träffat fackliga företrädare och forskare i olika länder. Deras erfarenheter publiceras i Arena Idé-rapporten ”Facklig höst i Europa”.

I alla länder de besökt tappar facket medlemmar. Undantaget är Italien, men där är det till stor del pensionärer som håller uppe medlemstalen. Som en konsekvens får facken allt svårare att fylla sin uppgift på arbetsmarknaden och att påverka politiken. Och många fackmedlemmar har vänt vänsterpartier ryggen och istället börjat rösta på högernationalister.

I Tyskland följer ett missnöje på mångas upplevelse av att inte få del av landets välstånd. I Italien har regeringar – efter tysk förebild – agerat för att urholka kollektivavtalen. I Österrike, där högerradikala FPÖ fick tre gånger så många arbetarröster som socialdemokraterna i parlamentsvalet, har regeringen beslutat göra det möjligt med 12 timmars arbetsdag eller 60 timmars arbetsvecka utan övertidsersättning.

I Polen, där den fackliga organisationen Solidaritet en gång var drivande i att störta kommunismen, är kollektivavtalstäckningen inte högre än 14 procent. I Ungern var facket inte starkt nog att mobilisera till de protester man annonserade när den högernationalistiska regeringen ville ändra övertidsreglerna – något facket kallade en ”slavlag”. I Estland, där organisationsgraden före självständigheten var närmare 100 procent, är idag 5 procent med i facket. ”Det är bara ni i Skandinavien som vill att andra företräder er”, citeras en estnisk kvinna i rapporten.

Och i Sverige är utgångspunkten förvisso bättre men utvecklingen densamma. Från 2006 till 2018 föll den fackliga organisationsgraden med tio procentenheter – bland arbetare så mycket som 18 procentenheter.

Om det finns några larmklockor som står tysta är det dags att ringa i dem nu. Utan fackliga organisationer som förmår företräda sina medlemmar kollektivt – och på det sättet förhindra arbetsgivare att ställa arbetstagare mot arbetstagare – blir Europa något annat än det varit. Om inte utvecklingen vänds nu – nu! – befinner man sig snart i en situation där man måste börja om från början.

Medan människor varit innovativa och hittat nya sätt att hälsa på varandra i coronasmittans tid har facken varit alltför saktfärdiga med att utveckla nya arbetssätt i en ny tid. Individualister som går ut på en arbetsmarknad där tillfälliga anställningar på små arbetsplatser är norm kan inte motiveras att gå med i facket på samma sätt som en gång auktoritetstroende personer som fick fast jobb på stora arbetsplatser. Och nya strategier behövs för att bygga den fackliga styrkan på arbetsplatsen.

Det är när människor ser att facket gör skillnad i vardagen de väljer att gå med i facket. Glädjande nog – mitt i allt elände – visar coronakrisen att facket åtminstone i Sverige fortfarande står för trygghet. Många förbund vittnar om en stark medlemstillströmning de senaste veckorna. Och ingen kan förneka att facken tar både samhällsansvar och ansvar för dem med svagast ställning på arbetsmarknaden när man skjutit på avtalsförhandlingarna för att istället hantera permitteringar och uppsägningar, och samtidigt drivit på för säkra arbetsförhållanden och en inkomsttrygghet som omfattar fler.

För sin överlevnad måste facket förnya sitt handslag. Det som står på spel är vilket slags samhälle vi ska leva i.