Jag skulle vilja framföra ett förslag till arbetarrörelsen. Instifta ett stipendium till Kent Carlssons minne!

På världsaidsdagen gick jag till SSUs minneskväll för Kent Carlsson. Redan på väg dit väcktes minnena till liv. Det är tio år sedan Anna Lindh mördades. Men varför minns vi inte Kent Carlsson som gick bort för 20 år sedan? 1990 hade en enig valberedning föreslagit Kent att efterträda just Anna Lindh som SSU-ordförande. Men ett par dagar före kongressen tvingades han hoppa av. På grund av sin sjukdom. Denna jävla sjukdom.

Det förflutet levda blir till bilder och utbrutna ordföljder. Minnesfragment ur det liv som en gång var. Jag minns många möten och träffar hemma hos Kent. Jag minns att det inte fanns några affischer i IKEA-ramarna. Han hann nog inte fixa det. Till slut hade plasten veckats och Kent betraktade ramarna som en installation. Jag minns den där midsommarfesten i Kent sommarstuga i Kungsängen två dagar före kongressen. Vi satt och pratade i ett hörn. Jag minns Kents tårar. Jag minns när han kom till SSU-kongressen för att avtackas. Han hade satt på sig en mörklila kostym. Byxorna var provisoriskt upplagda med nålar. Kents tal berörde alla oerhört starkt. Jag minns begravningen. Jag minns festen efteråt. Det var Kents eget önskemål. Med karaoke och allt.

Jag minns en av de största politiska begåvningarna jag mött. Kent var en lysande talare och inspiratör. Han satte på djupet in sig i de frågor han jobbade med oavsett om det var bostadspolitik eller miljöfrågor. Jag var alltid imponerad. Han var inte bara en juniorpolitiker utan också en aktivist för uteslutna och utestängda. Jag minns en genuin folkrörelsesocialist och kooperatör. Han drev homosexuellas rättigheter i en tid när socialdemokratin inte var ett föredöme i detta avseende. Det var snarare Folkpartiet och Vänsterpartiet som gick före.

Jag minns en person som var motpolen till föreställningen om en egocentrisk maktmänniska. Kent var en varm och inkännande person som såg sina medmänniskor. Kents fester var en regnbågsblandning av vänner från olika håll. Även om vi kanske inte förstod det då. Man brukar säga att ingen är oersättlig. Men när det gäller Kent har ingen kunnat fylla det tomrum han lämnade efter sig.

Under minneskvällen talade Jon Voss om den tystnadens kultur kring homosexualitet och hiv som präglade den här tiden. Debatterna på SSU-kongresserna om HBT-frågor var inte upplyftande. Men om jag minns rätt hade något hänt 1990, då fler ombud tog debatten. Jag tror att Kent själv medverkade till den här förändringen. Till en början fanns ett motstånd mot Kents kandidatur på grund av hans homosexualitet. Men det lyckades vi övervinna. Kents personlighet och ledaregenskaper övertygade nog efterhand de som var skeptiska av det skälet.

Kents homosexualitet var väl känd bland hans vänner och i hans umgänge. Han berättade allt eftersom. Men han kom inte ut i det offentliga förrän 1991. SSUs förbundssekreterare Ellinor Eriksson och LOs ordförande Karl Petter-Torwaldsson medverkade på minneskvällen och skrev i en artikel på SVT-debatt att arbetarrörelsen på den tiden till stor del var ”trångsynt och konservativ i sin syn på hiv-positiva personer”.

Den officiella linjen var att Kent drabbats av en allvarlig magsjukdom. Vilken vi av solidaritet med Kent nog upprätthöll. Hans nära vän Inga Närlund berättade under minneskvällen att Kent hade planerat att berätta om sin sjukdom men förhindrades av sjukdomens förlopp.

Kanske beror glömskan och tystnaden kring Kent Carlsson på sorg, skam och skuld. Sorg över en oerhörd förlust. Skam över den tidens fördomar. Skuld över att vi inte gjorde mer. Inte har gjort mer.

Heder åt SSU som bröt tystnaden om Kent Carlsson. Jag skulle vilja framföra ett förslag till arbetarrörelsen. Instifta ett stipendium till Kent Carlssons minne! Ge det till en person som verkat i Kents anda. Och dela ut det på Världsaidsdagen. Det är aldrig för sent att bryta med tystnadens kultur.