Om ett borgerligt parti byter partiledare och justerar politisk inriktning mot ytan till höger om blockgränsen i mittens rike, så är det troligtvis inte Lööf och Centerpartiet.
I dag inleder Centerpartiet sina kommundagar i Örebro, medan Folkpartiet samlas till partiråd i Stockholm.
Olika generationer av socialdemokratiska politiker har i omgångar haft våta drömmar om dessa två partier. Hos många äldre socialdemokrater finns drömmen om C som ett folkrörelseparti med sluge och stabile Gunnar Hedlund i spetsen – ett mittenparti som Tage Erlander kunde bilda koalitionsregering med på 1950-talet.
”Emellertid visade torsdagens samtal med Hedlund, att bondeförbundet nu går i giftasfeber och får den ingen utlösning, blir det nog inte roligt för den försmående” skrev Erlander i sin dagbok lördagen 25 augusti 1951. Koalitionsregeringen bestod till 1957.
I Erik Fichtelius bok ”Aldrig ensam, alltid ensam: Samtalen med Göran Persson 1996-2006” får vi veta att Persson ville upprepa den stora läromästerns bedrift: Ett mittensamarbete med bönderna som isolerade högern. En ren koalitionsregering med C hade dock blivit svårsmält för såväl LO som partivänstern. Det blev ett organiserat parlamentariskt samarbete mellan C och Perssons S-regering – ett samarbete som i högsta grad bidrog till att minska arbetslösheten och återuppbygga den svenska välfärden efter det tidiga 1990-talets krisår.
Drömmen om Åsa-Nisse-marxisterna inom C är naturlig för socialdemokrater som var SSU:are på 1970-talet, då CUF och SSU hade gemensamma kampanjer om folkrörelsernas fortlevnad. Men hos vissa socialdemokrater som blev politiskt medvetna under Bengt Westerbergs 1980-tal finns en annan dröm: Äktenskapet med ett humanistiskt, socialliberalt folkparti som i ett slag skulle isolera såväl den yttersta vänstern som den naturliga huvudmotståndaren Moderaterna.
Båda dessa drömmar har slagits i kras det senaste decenniet. Centerpartiet genomgår en balansakt där Timbroskolade ungdomsklubbister – i alla fall enligt legenden – har vuxit upp och blivit såväl riksdagsledamöter som partiledare. De samlas kring Stureplan medan en allt svagare partiorganisation på landsbygden stretar emot.
I Folkpartiet har socialliberalerna hamnat i minoritet, en utveckling som besvikna sossar skulle skylla på FP:s studieresor till Danmark och besöken hos systerpartiet Venstre. Med gammeldansk och smørrebrød i magen blev trevliga socialliberaler till populistiska, smygbruna och batongviftande kravliberaler.
Det tomrum som uppstod i den politiska mitten sög de ”nya” Moderaterna skickligt upp. Och med bildandet av alliansen tvingades S i famnen på Vänsterpartiet – en utveckling som många sossar hade velat undvika. Därav drömmarna om C och FP.
Visst, enligt den gängse bilden återfinns nästa alla partier på samma plätt i mittens rike. Men efter flera år med blockpolitik och en moderatledd regering vars tyngdpunkt i realiteten ligger lång högerut – tänk a-kassa, sjukförsäkring, EU-populism, sänkt bolagsskatt och allehanda livsstilssubventioner – börjar ett tomrum precis till höger om den politiska mitten så smått att återuppstå. Frågan är om något av de traditionellt mittenorienterade partierna C och FP avser att exploatera den ytan?
Min gissning är att Annie Lööf håller på att reda ut stormen inom C. Krigsrubrikerna lär fortsätta ännu ett tag, men det förefaller osannolikt att centerrörelsen var helt omedveten om vem de valde till partiledare. C är ett parti i spagat, men de valde medvetet att satsa på Lööf – som hade och har en stark uppslutning. Problemen för C är mer komplexa än Lööfs orutin och ett idéprogram på 17 sidor, vilket Leif Pagrotsky sammanfattar förtjänstfullt i den här krönikan. Det verkar dock troligt att Lööf nu har lärt sig att gå mer försiktigt fram, vilket Göran Eriksson framhåller.
Återstår Folkpartiet, och det är värt att minnas vad Helle Klein skrev tidigare i veckan på Dagens Arenas ledarsida:
”Skolan har förvandlats från paradfråga till ett misslyckande. Regeringen Reinfeldts haveri med sjukförsäkring och arbetslöshetsförsäkring har dessutom fått många socialliberaler att undra över Folkpartiets utveckling liksom allt tal om språktester och hårdare flyktingpolitik.
Valet av Maria Arnholm som ny jämställdhetsminister och förslaget att Ullenhag ska ta över skolfrågan visar möjligen på de socialliberalas försök att hämta tillbaka sitt parti.”
Vad sker egentligen i skuggan av krigsrubrikerna om Lööf? Försiktig gissning: Om det är något borgerligt parti som byter partiledare och justerar politisk inriktning mot ytan till höger i mittens rike, så är det troligtvis Folkpartiet.
Fotnot: Texten uppdateras marginellt 16.30 och förtydligade resonemanget om en större yta i ”mittens rike”.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
