Det finns mycket att säga om historien kring SD:s näringspolitiske talesperson, riksdagsledamoten Lars Isovaara. Isovaara var på krogen, drack väldigt mycket, och föll på väg därifrån ur sin rullstol. Två män, enligt Isovaara med utländskt utseende, hjälper honom upp. Han upptäcker sedan att hans väska saknas och han tror sig ha blivit rånad. Han är förtvivlad men fortsätter och faller ur rullstolen igen och ringer då polisen, gråtande. När de anländer hjälper de honom till riksdagen, där han attackerar en vakt verbalt, eftersom vakten enligt Isovaara också har ett utländskt utseende och påminner om de personer han tror har stulit hans väska. Isovaara polisanmäls, av polisen. Det visar sig sedan att han själv glömt väskan på krogen.
Såhär byggs ju rasism och främlingsfientlighet ofta upp. Isovaaras upplevelse är Sverigedemokraternas politik och bevekelsegrund illustrerad i mikroformat.
Han utgår ifrån att de som de facto hjälpt honom har rånat honom, baserat på de fördomar han har om personer med deras hudfärg och/eller hårfärg. Utifrån det missförståndet dömer han sedan vakten – eftersom vakten har likheter med de förra. Detta är kärnan i sverigedemokratin. Att det har sin innersta grund i rädsla och förtvivlan, en känsla av maktlöshet och utsatthet, illustreras förstås också i situationen, på ett nästan övertydligt sätt. Den utsattheten ska vi ta på största allvar, vare sig det gäller Isovaara som ramlat ur sin rullstol eller Sverigedemokraternas väljare som känner att de saknar makt över och förståelse för sin allt tuffare tillvaro. Vad vi aldrig ska göra är att acceptera att de, Isovaara och SD-väljarna, felaktigt och orättvist pekar ut invandrare eller personer med mörkare hud som orsaken till problemet.
Vi ska heller aldrig acceptera Jimmie Åkesson och pressekreterarnas farsartade förhållande till sanningen. I situation efter situation visar det sig att partiet är berett att – med hela partiet som avsändare – gå ut med information man inte vet stämmer eller som man till och med vet är felaktig. Det är oärligt inte i första hand mot journalister och medier utan mot medborgare och väljare, inte minst de som röstar på Sverigedemokraterna.
Det enklaste sättet att förändra sin attityd är genom egen empiri. Därför är rädslan för invandrare ofta som störst i de delar av Sverige där man nästan aldrig träffar dem. Kanske kan mötet förändra Lars Isovaara. Hans ryggmärgsrädsla för personer med vad han upplever som ett utländskt utseende kommer förhoppningsvis på skam sedan fördomen visat sig vara den verkliga skurken den där berusade novembernatten.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
