Veronica Palm. Foto: Bengt Alm.

Svenskheten blir snävare och snävare ju större Sverigedemokraterna blir.

För en vecka sedan samlades den nationella rörelsens politiska gren, Sverigedemokraterna, för landsdagar. En långa räcka hårt auktoritära och ogenerat rasistiska åsikter kablades ut. Sådant duggar tätt över landet nu, inte bara under landsdagarna. Det sker i en hastighet som gör det svårt att förhålla sig till vart och ett av dem. Naturligtvis måste varje människofientligt förslag bemötas i sak, men än viktigare är att se den större bilden. Se hur Sverigedemokraterna, betydligt mer stringent än något annat parti, är trogen sin ideologi och kan måla upp ett drömsamhälle.

Den nationella rörelsen har alltid skilt på vilka människor som är riktiga svenskar och vilka som inte är det. Självklart faller utlandsfödda utanför ramen, men också de vars föräldrar kommit nya hit. Även människor vars släkt alltid bott här, så som judar, romer och samer, döms ut av Sverigedemokraterna. Inte heller muslimer anses kunna vara riktiga svenskar, oavsett om de är fostrade in i tron eller är blonda konvertiter.

Inte sedan partiet tog steget in i riksdagen har de offentligt varit så tydliga med att svenskhet inte är något för alla oss som bor i det här landet

Enligt partiets världsuppfattning befinner vi oss i ett kulturkrig där det svenska hotas av omvärlden, eller egentligen av allt de inte gillar.

På landsdagarna lades mycket energi på att synliggöra skillnaden mellan riktiga svenskar och de som inte anses passa in i vårt land. I konkret beslut handlade det om att rusta landet för att vinna det så kallade kulturkriget. Det ska ske genom att göra livet svårt för de som inte räknas som riktiga svenskar, men också genom att göra den villkorade svenskheten än mer osäker genom fler skäl att kasta ut människor och att återkalla medborgarskap, till och med om det innebär att en människa lämnas statslös.

Inte sedan partiet tog steget in i riksdagen har de offentligt varit så tydliga med att svenskhet inte är något för alla oss som bor i det här landet. De anser att svenskhet måste förtjänas och nu stannar det inte längre vid det öppet rasistiska. Hotet mot de som inte passar in i den snäva mallen ökar i takt med att partiet tar sig större plats.

Från talarstolen på landsdagarna deklamerade fullmäktigeledamoten Jonathan Sager att ”kulturkriget är inte över förrän dragqueenen Skamlös vinhora är ute ur landet.” Alla förstår att det bli svårt att deportera en svensk medborgare, även om man gör henne statslös. Man får anta att han tänker sig att hon på annat sätt ska skiljas från övriga befolkningen när hennes medborgerliga rättigheter är fråntagna. Oavsett metod innebär det stora kliv i riktning mot något som drabbat den här kontinenten tidigare, med fasansfulla följder.

Nej, det var inget beslut från landsdagarna om att dra in medborgarskap från alla svenska drugor eller att internera dem i läger. Men uttalandet föranledde inte heller någon reaktion från partiledningen. Det måste tolkas som att det är en rimlig idé att lufta och ett möjligt framtidsscenario att skissa på när partiets högsta beslutande organ sammanträder.

Förutom att åsikten fick passera oemotsagd fanns ingen diskussion om var gränsen går eller om det alls finns någon. Det ställer frågor som: Vilken är nästa grupp människor de tänker ge sig på? Och hur stor trohet till deras bedömning av svenskhet det krävs för att inte bli statslös eller satt i läger? Kan en svensk i deras framtiden vara feminist och antirasist?

Och när jag låter den tanken få fäste: Hur lång tid tar det innan min rätt att vara svensk medborgare ifrågasätts? När kan mina medborgerliga rättigheter dras in? Om de gör mig statslös och inte kan deportera mig, vart kommer de då att placera mig?

”Men Veronica, nu överdriver du väl?” kanske du tänker. Nej visst, det finns inga sådana förslag på bordet idag, det är riktigt. Men att det är där vi landar om vi tänker tanken fullt ut har blivit allt tydligare efter landsdagarna.

Ett totalitärt maktövertagande sker stegvis, men takten ökar för varje steg. Risken är stor att vi överväldigas av alla de extrema förslag de spottar ur sig. Vi riskerar hela tiden att ligga steget efter, att vi argumenterar mot förra veckans antidemokratiska steg samtidigt som de tar nästa. För att ta striden måste vi se helheten, sätta varje förslag i ett större sammanhang, förstå den nationella rörelsens ideologi och dra ut det i tangentens riktning. Då ser vi också att det inte är en politisk kamp som vilken annan om enskilda förändringar. Det är en kamp för demokrati och mänskliga fri- och rättigheter.