Det har varit uppenbart under våren, och det blev övertydligt i samband med Fredrik Reinfeldts misslyckade dag i Almedalens dimma. Talet, som i sin förvirring kunde ha skrivits av statyerna i Sagerska palatset, var en betraktelse från ovan. Det levererades av en tidigare framgångsrik politiker som inte längre vill någonting. I dimman stod det tydligt. En före detta statsministers ande finns kvar i svensk politik.

Under Håkan Juholts presskonferens igår hände det igen. Juholt spände blicken i journalistkåren och sa med stort självförtroende att de politiska motståndarna måste ”skärpa argumenten”. Sedan talade Juholt om talet och sig själv i tredje person. ”Där någonstans ligger talet just nu”, sa Juholt och såg så där nöjd och belåten ut som bara en av hans företrädare kunde göra. Libyenkrumbukterna kändes väldigt långt borta.

Årets Almedalsvecka kan därför sammanfattas som följer: Valet 2014 kommer att vinnas av Göran Persson. Frågan är bara i vilken tappning.

Fredrik Reinfeldt bevisade återigen att han gärna iklär sig rollen som Göran Persson, version 2006. Reinfeldts glöd har falnat, det politiska livet levs på gamla lagrar, avsaknad av vision ska räddas med en kommission. Reinfeldt deltar inte längre i det politiska livet, han flyter ovanpå och talar på sin höjd med statyerna i Sagerska palatset. Kanske var de statyerna som trodde att Afrika är en nation.

Samtidigt finns det många paralleller mellan Håkan Juholt och Göran Persson. Klassiska socialdemokrater i bästa bemärkelse. Väl förtrogna med rörelsen där varje hus är ett Folkets Hus, varje man en ombudsman. Trogna idén om den svenska modellen. Uppvuxna i mindre städer, inflyttade till det politiska livet i Stockholm utan akademisk examen. Stora till växten, skickliga retoriker, utmärkta maktspelare (inte alls negativt). Det genuina kulturintresset. Ofta i takt med tiden, mer moderna än ryktet, men folkhemsnostalgin kan bli en black om foten. ”Domus ska heta Domus”, sa Juholt. Person talade om ”en cykel till lillgrabben och en ny kappa till frun”.

Håkan Juholt valdes till partiledare relativt nyligen, den 25 mars i år. Ännu är det för tidigt att veta, men frågan kan avgöra nästa val. Blir Håkan Juholt en Göran Persson i 1998 års version? Eller hinner han blomma ut till den Göran Persson som vann valet 2002?

En Juholt à la Persson -98 hinner inte växa in i den statsministerkostym som är stor. Juholt är den första partiledaren sedan Hjalmar Branting som inte redan har varit statsråd. Känslan av att vara kusinen från landet finns därför kvar, osäkerhet blir lynnighet. Det fasta greppet över den centrala partiapparaten i Stockholm saknas. Valrörelsen blir därefter. Politiken är rörig, samarbetet med övriga vallokomotiv hackar. En del väljare i landsbygden återvänder, men stödet i storstäderna liknar alltjämt vita fläckar.

En Juholt à la Persson 2002 har å andra sidan självförtroende. Respekterad och beundrad i partiet. Sakkunniga och partiarbetare är redo att ta en kula för en valseger. Harmoni och glöd i relationen till fackföreningsrörelsen. Valmöten med den brittiska Labourledaren i valspurten. En sammanhållen analys av vad Sverige är som land. En begriplig vision om hur det borde vara – och konkreta reformer för hur vi ska nå dit. Juholt är trygg, skämten sitter. Hans lagbygge fungerar, nya profiler blommar ut. Tuffa medarbetare stryker ned för långa tal, tv-sofforna blir nedsuttna av Oskarshamns fjärde kärnkraftsverk. Klok politik för breda grupper och småländsk trygget går genom rutan och gör att till och med en och annan borgerlig ledarskribent rekommenderar en röst på Juholt. Många TCO- och Saco-väljare lyder.

Om vi matchar dessa scenarier mot varandra är utgången given. Reinfeldt är Persson 2006. Men han vinner över en osäker S-partiledare i 1998 års tappning. En mätt och nöjd Reinfeldt förlorar dock mot en hungrig och trygg Juholt à la Persson 2002.

Almedalsveckan 2011 pekar överraskande tydligt mot det trevligare scenariot. Gustav Fridolin kunde lugnt tala om en politiker som inte längre vill något. Hela Almedalen nickade. Reinfeldts namn behövde inte ens nämnas.

När Håkan Juholt talade om barnfattigdom var det knäpptyst i Almedalen. Politik kändes helt plötsligt otroligt viktig. Juholt talade om solidaritet på ett sätt som förde tankarna till just Göran Perssons glansdagar.

Hindren är ännu många. Ordet Libyenkrumbukt ger skrämselhicka. Fredrik Reinfeldts popularitet är ännu i klass med Tage Erlanders. Tommy Waidelich ska få grepp på Anders Borg. Det nya S-laget måste växa ytterligare. Den egna politiken ska utvecklas. Organisationen är ännu inte på plats.

Men när färjan lägger ut från rosornas ö pekar färdriktningen, trots allt, snarare mot 2002 än 1998.