Bild: Mattias Vespä
Veronica Palm foto: Mattias Vespä

söndagskrönika Det sexualiserade våldet är ständigt närvarande i mängder av kvinnors liv. Uppgiften att skydda dem är gemensam, men det behöver inte göras i kommunal regi.

”Borde det inte vara en offentlig uppgift att ge våldsutsatta kvinnor skydd?” Jag är ordförande i den ideella kvinnojouren Alla Kvinnors Hus och får frågan ganska ofta.

Visst är det en rimlig fråga när 70 000 kvinnor i Sverige drabbas varje år av någon form av våld i nära relationer, det sexualiserade våldet är ständigt närvarande i mängder av kvinnors liv, och allt för många tvingas fly med fara för sitt liv från sina egna hem.

Att kunna erbjuda dessa kvinnor ett skyddat boende, stöd och juridisk hjälp är en central uppgift för det gemensamma.

Nyligen lämnades en utredning till regeringen som ytterligare skärper kraven på skyddade boenden. Det handlar om att ha anställd personal, upparbetade säkerhetsrutiner och inte minst ett ansvar för de barn som den slagna kvinnan ofta har med sig.

Samtidigt ökar staten anslagen till jourerna. Sammantaget innebär det en professionalisering av verksamheten och en ökad trygghet för den som söker skydd på en kvinnojour. Staten tar ansvar, men tar inte över.

Samma sak gäller på kommunal nivå. Det är en kommunal uppgift att se till att den kvinna som tvingas fly kan få skydd och hjälp att ta sig vidare till ett liv utan våld. Det betyder att kommunen måste betala för de platser på jourer som de placerar kvinnor på, men inte nödvändigtvis själva driva verksamheten.

Med offentligt ekonomiskt stöd och med tydlig lagstiftning är en ideell kvinnojour minst lika professionell som en kommunal.

Kvinnojourer runt om i landet gör ett fantastiskt jobb. Ger skyddat boende för den som tvingats fly, stöd i samtalsgrupper och psykologkontakter, och hjälper till med kontakter med polis, socialtjänst och rättssystemet.

Med offentligt ekonomiskt stöd och med tydlig lagstiftning är en ideell kvinnojour minst lika professionell som en kommunal. Men kvinnojourerna gör mer, just för att de är ideella föreningar.

Kvinnojourerna har alltid varit en viktig del av den breda kvinnorörelsen. De kvinnor som finns i jourernas verksamhet som volontärer, aktivister eller medlemmar är vittnen till ett Sverige som ofta är dolt. Berättelserna som kommer till kvinnojourerna är berättelser som så länge hållits tysta och där de ideella kvinnorna i jourens verksamhet blir bärare och kan föra mörka bilder av verkligheten vidare.

Landets ideella kvinnojourer står på två ben. Dels ger de ett professionellt stöd och skydd till våldsutsatta kvinnor och deras barn. Detta regleras av staten och finansieras till stor del av kommunerna.

Men dessutom för de ett folkbildande arbete om kvinnors utsatthet och ett påverkansarbete för att hitta vägar till ett jämställt samhälle fritt från våld. Ett folkrörelseben djupt förankrat i kvinnorörelsens kamp.

Min erfarenhet är att så snart strålkastarljuset inte är riktat på kvinnors rättigheter riskerar de att pressas tillbaka. I en värld styrd av män, ett manssamhälle, krävs ett ständigt fokus för att den feministiska kampen inte ska tappa fart.

Kvinnojoursrörelsen har detta fokus och riktar ljuset på de allra mörkaste effekterna av manssamhället. Det är en folkrörelse av vittnen och bärare av berättelser som i sin kraft och styrka kan nå förändring.

Så svart på frågan är både ja och nej.

Ja, att ge skydd och stöd till våldsutsatta kvinnor är en gemensam uppgift.

Men nej, det behöver inte vara en kommunal verksamhet. Snarare tvärtom riskerar då en avgörande dimension gå förlorad och strålkastarljuset att bli svagare.

Ideella kvinnojourer har en viktig plats som just ideella och idéburna.

Veronica Palm är socialdemokratisk debattör.