(Bild: Pixabay)

våld mot kvinnor Det börjar aldrig med ett slag. Inte ens med hot. Normaliseringen går stegvis och pågår under lång tid. Brotten begås precis i vår närhet, men utan att vi ser det.  De våldsutsatta kvinnorna behöver både kvinnojourer och socialtjänst, skriver Veronica Palm. 

Arbetet mot mäns våld mot kvinnor går framåt. Lagar har skärpts, polisens arbete tydliggjorts, straffen blivit hårdare, utbildningsinsatser för att upptäcka har förbättrats och stöd till kvinnojourerna ökat. Det är bra. Men samtidigt blottas allvarliga luckor i skyddet för de kvinnor som lyckats fly.

I förra veckan rapporterade Jämställdhetsmyndigheten att antalet skyddade identitet har fördubblat, kanske som en följd av det intensifierade arbetet och ökad medvetenhet. De flesta kvinnor som får en skyddad identitet får det för de måste få skydd från sin ex-make, barnens pappa eller någon de älskat.

I rapporten finnas också en mindre undersökning som ger en skrämmande slutsats: Tre av fyra kvinnor får sin skyddade identiteter röjda av till exempel försäkringskassan, kommunen, barnens skola, bostadsbolaget eller arbetsförmedlingen. Det är naturligtvis helt oacceptabelt.

Innan det gått så långt att en våldsutsatt kvinna får skyddad identitet har hon levt med hot, terror och våld under lång tid, kanske decennier. Precis som andra delar av patriarkatet upprätthålls våldet genom att kvinnan själv bryts ner till att tror att det är normalt.

Det börjar aldrig med ett slag. Inte ens med hot. Normaliseringen går stegvis och pågår under lång tid. Inte sällan är den man som misshandlar den du minst anar. Den mest kärleksfulle och charmiga. En som verkligen bryr sig och är uppmärksam på vad hans partner gör – för uppmärksam. Successivt tar han mer och mer kontroll över större och större del av hennes liv.

Skammen över att har låtit sig luras, att ha blivit den slagna kvinnan och att ha valt fel man, är en anledning till att för få kvinnor berättar, tar sig ur en destruktiv relation och anmäler. Normaliseringen har helt enkelt fått dem att tro att de är medansvariga för att bli misshandlade av sin man. Men också kärlek, skammen över att varje gång tro att mannen hon älskar just den här gången verkligen menar när han snyftande efteråt säger: ”Förlåt. Jag vet inte vad som flög i mig. Det ska aldrig hända igen.”

Kvinnan som får skyddad identitet måste veta att de inte blir röjda för en förövare som bedömts vara en reell risk för hennes liv.

Brotten begås precis i vår närhet, men utan att vi ser det. Och allt för många kvinnor lever kvar i en destruktiv och våldsam relation, med den som kontrollerar hennes liv och när som helst kan slå henne.

Visst behövs det straff, hårda och kännbara straff för den som terroriserar en annan människa i hennes egna hem, bakom en stängd dörr till villan, radhuset eller lägenheten. Men framför allt behöver kvinnan stöd att ta sig vidare och veta att hon är trygg när hon tar steget. Nästan alltid accelererar våldet och den psykiska misshandeln när hon bestämmer sig för att ta lämna. Han förstår att han är på väg att tappa kontrollen och använder alla de verktyg han känner till för att kontrollera henne och inte bli avslöjad.

En stark grundfinansiering till landets kvinnojourer är helt avgörande för att ge det skyddade boende som kvinnan som flyr sitt hem behöver. Men inte bara, också kommunernas socialtjänst måste ha resurser nog för att kunna placera kvinnor på ett boende. Inte bara akut, utan under den tid det tar för henne att förstå vad hon varit med om. Det är, som sagt, ett brott som pågått under lång tid och som är normaliserat hos brottsoffret. Idag hinner bara ungefär hälften av kvinnorna gå vidare till en anmälan av sin förövare under den tid hon bor på ett skyddat boende.

Och så måste de som får skyddad identitet veta att den fungerar, att de inte blir röjda för en förövare som bedömts vara en reell risk för hennes liv. Allt annat är ett flagrant svek från det samhälle som ska ge skydd.

Veronica Palm är socialdemokratisk debattör och författare. Hon började sitt yrkesliv som barnskötare.